Om varför svävande svar riskerar att skada mer än ett ärligt nej och hur vi bygger tillit genom att våga vara raka.
Du skickar en inbjudan till något. En fråga om att ses. Något ärligt och öppet som visar att du vill träffa hen.
Du får ett svar i stil med:
”Jag behöver tänka på saken.”
Detta svar är ju ett svar. Absolut.
alternativa behandlingar & kliniker utomlands behandling upprepade missfall
MEN.
De är ju ett icke-svar. Ett slags kommunikativt pausläge där du, som vågade bjuda in, plötsligt står kvar med en oskön osäkerhet och risken att man då börjar övertänka (särskilt som HSP) är stor.
-”Var jag alltså inte ens värd en förklaring till varför hen måste ”tänka på saken”? Vill hen inte? Behöver hen ordna barnvakt? Har hen inte råd? Vill hen kolla om något skojsigare kommer dyka upp? I så fall är det ju schysst att säga det, som en förklaring, om man nu faktiskt vill men är osäker på om det rent tekniskt/praktiskt, går. Och om man faktiskt inte vill är det lika bra att säga ”nej”, direkt.”
Vad vill du skicka för signaler?
Det är nämligen inte ovanligt att den som är tydlig med vad hen vill lämnas med känslan av att vara lite för mycket, lite för på eller faktiskt till och med lite… oviktig? När det egentligen är den som duckar ett rakt svar som borde ta en extra titt i spegeln.
Jag har själv varit där.
I vänskap. I dejting. I arbetsrelationer.
Och jag har märkt hur lätt det är att hamna i ett slags inväntande limbo, där man glatt ställer frågan och får… radiotystnad eller ett svepande ”kanske”. Besvikelsen är ett faktum och egot får sig en smäll på käften helt enkelt.😉
Idag gör jag annorlunda.
När jag får ett luddigt svar väljer jag att gå vidare och planera som om personen tackat nej. Inte för att straffa utan för att värna om min egen energi. Det minskar risken att jag börjar jaga, tjata, känna mig för på. Det gör mig fri och ger mig rätten att prioritera mig när någon annan väljer att inte göra det.
Men, när det handlar om någon jag bryr mig om på riktigt, då gör jag något mer. Jag försöker vara modig nog att berätta. Sätta ord på ett sådant svepande svar påverkar mig. Inte för att skuldbelägga, utan för att visa att jag vill förbättra. Att jag skulle uppskatta mer tydlighet då det faktiskt visar mer respekt.
Om personen då bryr sig om mig, om oss, finns ofta en vilja att förstå och förändra. Och då kan det hända något vackert: kommunikationen fördjupas. Tilliten växer. Vi börjar våga vara ärliga på riktigt, även när vi faktiskt inte vill, orkar eller känner att vi kan.
Men ibland sker det motsatta.
Personen backar. Eller skyller ifrån sig. Då vet jag: vi är inte på samma plats. Och det är okej, men då är det kanske inte en relation jag vill investera i längre. Jag kommer i alla fall se på den med lite andra ögon.
Jag har inte plats för människor som inte vågar ta ställning, visa respekt eller ta ansvar för hur deras kommunikation påverkar andra.
Tydlighet är inte bara planeringspraktiskt.
Det är omtanke. Det är mod.
Det är en handling av respekt.
Och jag tänker inte nöja mig med mindre.
Har du varit med om liknande? Hur påverkar luddiga svar dig och hur hanterar du dem?
PS: Det här handlar inte bara om artighet. Ofta har våra sätt att kommunicera eller undvika kommunikation, mycket djupare rötter. Många av oss bär med oss anknytningsmönster från barndomen som påverkar hur vi relaterar till andra som vuxna.
För den med otrygg eller ambivalent anknytning kan otydliga svar väcka stark osäkerhet och en känsla av att bli avvisad, även när det inte är meningen. Och den som har undvikande drag kanske tycker det känns obehagligt att ge ett tydligt nej, av rädsla att såra eller förlora sin självständighet.
Det betyder inte att vi är fast i våra mönster men det hjälper att förstå dem. Först då kan vi börja kommunicera på sätt som stärker våra relationer, istället för att omedvetet undergräva dem.
Dela gärna i kommentarsfältet – det här är ett samtal vi behöver ha mer öppet.
❤️
