Jag gick från Dramatenterrassen med fler frågor än svar och det känns helt rätt

Vikten av att fira

Vilken fin sommaravslutning på terminen med gårdagens sommarmingel på Dramatenterrassen.

Jag vill rikta ett stort tack till Styrelseakademin i Stockholm (med Susanne Sandler i spetsen) och alla som hjälpt henne arrangerat vårens olika mingel.

Det har erbjudits flera tillfällen att ses på under terminen och jag uppskattar verkligen det arbete som läggs ner för att skapa dessa mötesplatser.

Vad är det som räknas egentligen?

Det som jag värdesätter allra mest med de här träffarna är atmosfären. Många nätverk talar om vikten av att knyta nya kontakter men det kan mer kännas som en ”klubb för inblrdes beundran”. Här upplever jag att det faktiskt sker på riktigt. Människor är genuint nyfikna, öppna och inkluderande. Det känns inte som att folk stannar kvar i samma grupper hela kvällen, utan att det finns en genuin vilja att lära känna nya personer, ta in nya perspektiv och dela med sig av sina egna erfarenheter, inte alltid ”positiva”.

Styrkan i mångfald

För mig är det en av nätverkets stora styrkor. Här möts människor med olika bakgrunder, erfarenheter och kompetenser. Yngre och mer seniora medlemmar, personer från olika branscher och olika delar av näringslivet sluts samman. Den samlade kunskapen och erfarenheten i rummet är mäkta imponerande, samtidigt är det som imponerar mest viljan att vilja fortsätta lära. Det blev så tydligt i de många samtal som uppstod under kvällen.

Att nätverka och göra skillnad

Som ny styrelseledamot i Organisationen MÄN i Stockholm (vilket jag givetvis skröt om!!!) hamnade jag bland annat i flera intressanta diskussioner om normer, manlighet och ledarskap. Jag berättade om MÄNs arbete med att utbilda företag och skolor samt leda samtal och paneldiskussioner kring dessa frågor.

Det gladde mig att intresset var stort från flera av de män jag pratade med. Frågorna jag fick handlade om allt från vilka utmaningar vi ser kopplade till manlighet i dag till hur normer påverkar arbetsplatser, ledarskap och människors välmående.

Vi kom snabbt in på frågor rörande machokultur och om varför vissa fortfarande förknippar styrka med att dölja känslor och om varför egenskaper som empati, sårbarhet och förmågan att lyssna ibland fortfarande ses som motsatsen till ett starkt ledarskap. För mig är det tvärtom. Jag tror att just dessa egenskaper blir allt viktigare i en komplex värld där ledarskap handlar minst lika mycket om relationer som om resultat.

Delat ansvar – hur var det med det egentligen

Jag är också övertygad om att förändringen inte är männens ansvar ensam. De normer och strukturer vi lever med har vuxit fram över lång tid och formats av hela samhället. Därför behöver också förändringen ske tillsammans. Vi behöver vara fler som vågar reflektera över våra egna roller, våra förväntningar på varandra, våra söner, män, vänner, kollegor och hur vi kan bidra till en kultur där människor får vara hela människor.

Kanske är det också därför frågan engagerar mig så mycket. Jag är övertygad om att framtidens ledarskap kommer att kräva mer av både mod och ödmjukhet:

mod att ta upp frågor som kan kännas obekväma och
ödmjukhet nog att inse att vi alla är en del av kulturen vi vill utveckla.

Konsten att röra sig mellan materia & immateriella ting

Det var också intressant hur samtalen helt naturligt under kvällen, rörde sig mellan till synes helt olika ämnen. Från manlighet, vikten av att gråta, normer & tillit och ledarskap till musikunderhållning (ja, kontakta mig inför nästa fest!) och produktion, till AI och framtidens arbetsliv.

Det är aldrig försent att börja

Flera reflekterade hur organisationer först nu på allvar börjar fundera över hur AI kommer att påverka verksamheten och vilka möjligheter tekniken faktiskt skapar. Efter många år av samtal om digitalisering känns det som att AI blivit den verkliga väckarklockan för många företag. Och kanske finns det fler beröringspunkter mellan dessa ämnen än man först kan tro.

För samtidigt som vi bygger allt smartare teknik behöver vi också ställa (rätt?) frågor om vilka värderingar, normer och perspektiv som följer med in i systemen. Hur normkritisk är egentligen en AI? Hur säkerställer vi att tekniken hjälper oss att utmana gamla mönster snarare än att förstärka dem?

Det var frågor som vi snuddade vid, men som jag gärna fortsätter att utforska.

Slutord

För att sammanfatta. När jag gick därifrån slog det mig att det kanske är just sådana här samtal som gör de här mötena så värdefulla. Inte att vi alltid hittar svaren, utan att vi tillsammans vågar ställa bättre frågor.

Emellertid vill jag tacka alla ”Styrelseakademiker” för den här terminen, för alla inspirerande möten, nya bekantskaper och tankeväckande samtal.

Jag ser redan fram emot fortsättningen efter sommaren och till att fortsätta några av de diskussioner som bara hann börja.

🙏🏼

maj 31, 2026maj 31, 2026

Sorgebearbetningens fem steg

Allt tar sin tid

Sorgebearbetning handlar inte om att “bli klar” med sorgen, utan om att gradvis anpassa sig till en förlust.

Men det som sker är ofta mer dynamiskt än vad jag själv trodde. Det går liksom inte i en rak linje, utan mer som i vågor.

Allt var allt annat än ok… mitt sista meddelande till far två timmar efter tre missade samtal från landstinget som iPhones ”Stör ej” inte släppte igenom. 😞

Sorg bearbetas stegvis

Här är vad som vanligtvis händer som jag nu lärt mig, och det är sedan gammalt.

1. Chock och overklighetskänsla
I början kan allt kännas avstängt eller overkligt. Hjärnan skyddar dig från att ta in hela smärtan på en gång. Du gör som du alltid gjort. Jag skulle köra spinning några timmar bara efter att far somnat in. Jag hejdade mig efter en stund…

2. Stark känslomässig reaktion
När verkligheten sjunker in kan känslor som sorg, ilska, skuld eller ångest komma. Det kan växla snabbt. Ena stunden är du okej, nästa stund, gärna när man absolut inte vill det, kan allting kännas väldigt tungt och du brister bara ut i gråt. Så mänskligt. Och jobbigt faktiskt.

3. Sökande och saknad
Det är vanligt att tänka mycket på det man förlorat, minnas, drömma eller nästan “förvänta sig” att personen eller situationen finns kvar. Scenarier och ”varför?” eller kanske ”tänk om” kan vara mer förekommande reflektioner än annars. Du kan hamna i din ”tankezon” där ingen når dig just nu. Också helt ok.

4. Omorientering
Efter ett tag börjar livet långsamt formas om. Du hittar nya rutiner, och sorgen blir mer integrerad i vardagen istället för att dominera dina tankar och allt du gör.

5. Fortsatt relation i ny form
Emellertid och istället för att “släppa taget” helt, bär många med sig minnet eller betydelsen av det de förlorat, men på ett mindre smärtsamt sätt. Du kan så småningom tala om din förlust utan att det alltid börjar bränna bakom ögonlocken.

Sammanfattningsvis

Du är du. Alla bearbetar olika. Var snäll mot dig själv och lyssna inåt. Tillåt dig gråta, skratta eller bli arg om du så vill.

Viktigt att tänka på:

Det finns ingen rätt ordning eller tidslinje.
Du kan pendla fram och tillbaka mellan olika faser.
Kroppen påverkas också: trötthet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter är vanligt.

När kan du behöva extra stöd?
Om sorgen känns helt överväldigande under lång tid, eller om den hindrar vardagen kraftigt så kan det vara hjälpsamt att prata med någon, till exempel en terapeut eller stödgrupp.

Och du! Är du en nära vän eller familj till någon med sorg? Det är fint att checka- in. Även om personen inte svarar direkt så kan du vara nästan helt säkert på att hen känner ditt stöd och uppskattar det.

Jag fick till och med blommor. Det är ju såklart inte nödvändigt, men doften av dem och deras närvaro kändes väldigt fin! Jag uppskattade gesten mycket!

♥️

Ta hand om varandra nu!

Vackra blommor blev ett fint inslag i min sorgbearbetning! Tack! Du vet vem du är! 🙏🏼

Och doften av dessa liljor gjorde mig påmind om att allt luktar inte ”som döden”… 🕊️

och i Karolinskas kapell fann jag lite tröst 20/4- 2026. Fint med ”Böneträdet”!

Kapellet på Karolinska i Solna 20/4-2026.

maj 30, 2026maj 30, 2026

Relationen jag aldrig fick

Sorg

När någon dör sörjer man inte bara personen.

Ibland sörjer man också relationen man aldrig fick.

De där samtalen som aldrig kom. Bekräftelsen man fortsatte hoppas på. Känslan av att kanske en dag bli vald först.

Konsekvenser av längtan

Jag tror många kvinnor känner igen sig i det. Att längta efter en pappas uppmärksamhet, godkännande eller närvaro långt längre än man egentligen vill erkänna. Och hur den längtan ibland följer med in i resten av livet.

Man blir den som ger lite mer. Förstår lite mer. Väntar lite längre. Försöker lite hårdare.

Och ibland inser man att allt givande i världen inte kan få någon att ge tillbaka det de inte själva vill eller kan ge.

Insikten

Det är en smärtsam insikt.

Inte för att man inte räckte till.

Utan för att man kanske ägnat alldeles för lång tid åt att försöka förtjäna något som aldrig borde ha behövt förtjänas från början.

För att sammanfatta. Den senaste tiden har lärt mig att val får konsekvenser. Även i relationer.

Vilka vi prioriterar.
Vilka vi tar för givna.
Vilka vi låter vänta.

Men, ibland kommer den insikten först när det inte längre finns tid att göra om.

Min far fanns där för många. Men om du frågar mig. Så var han inte kapabel att vara tillgänglig för de två som egentligen verkligen behövde honom. Hans egna barn och barnbarn.

Det är så. För många. Att växa upp med en som är missbrukare på något sätt får ofta konsekvenser i generationer. Jag försöker bryta mönstret. Men är ganska säker på att mitt medberoende ”drabbat” mina barn.

Jag är inte bitter. Jag är bara reflekterande. Och väldigt förlåtande. Delar nedan lite minnen.

♥️

Studenten. Far kom lite sent till utspringet och åkte sedan. Jobbet…

Jag bjöd far på den roliga föreställningen Peptalk och garvade massor! Efter det åt vi på Restaurang Grill. Det är enda gången vi hittat på något, bara han och jag. Förutom hockey någongång när jag var ung vuxen.

Hälsade på far när han flyttat till Nynäshamn.

Far på min dotters student 2024.

mars 1, 2026

Hur ser man då om man utvecklat ett medberoende?

Ja, konsten att “se” om någon, eller du själv, har utvecklat ett medberoende är inte helt enkel. Ofta kan det nämligen misstas för att du bara är omtänksam, snäll och kärleksfull.

Om du inte läste mitt tidigare inlägg i ämnet kan du göra det nu, innan du fortsätter här.

Det som däremot skiljer, ”omtänksam” från beräknande, och som kan vara svårt att förstå, är VARFÖR du gör det du gör. Handlar det verkligen om din egen vilja, eller försöker du i själva verket undvika en obehaglig och jobbig situation, dvs du agerar utifrån en slags rädsla?

Lär dig att lyssna

Det kan alltså vara knepigt att förstå om du utvecklat ett medberoende initialt. Och det vara utmanande att upptäcka varningssignaler och de röda flaggorna även hos andra. När det gäller en själv sker mycket dessutom på automatik, ofta utifrån en känsla av plikt eller en stark önskan om att den andra personen ska må bra. Jag skulle rekommendera att lyssna inåt. På din magkänsla. Den brukar avslöja massor om du verkligen lyssnar vill säga.

Att avgöra om någon annan är medberoende är ofta ännu mer komplext. För hur vet du egentligen hur sårad eller belastad någon är om du knappt känner personen? Särskilt svårt blir det när relationen är helt ny eller gammal men ytterst ytlig och detta gäller oavsett om det är i privat- eller arbetslivet.

Röda flaggor och varningssignaler att hålla utkik efter

Jag har försökt samla några vanliga röda flaggor på att du kan ha utvecklat ett medberoende, alltså ett mönster där du i överdriven grad anpassar dig till, tar ansvar för eller försöker styra utfallet av någon annans känslor, beteenden eller utmaningar. För tydlighetens skull utgår jag här från att du vill undersöka om DU själv kan vara medberoende. Samtidigt går dessa signaler naturligtvis att känna igen även hos andra.

🚩 Emotionella tecken

Du sätter nästan alltid andras behov före dina egna.
Du känner skuld när du säger nej eller prioriterar dig själv.
Du upplever en stark rädsla för konflikter, avvisande eller att bli övergiven.
Din självkänsla påverkas i hög grad av hur andra mår eller bekräftar dig.
Du känner dig ansvarig för andras känslor, till exempel att du tänker att om hen mår dåligt så är det ditt fel.

🚩 Beteendemässiga tecken

Du försöker ofta rädda, fixa eller kontrollera andra.
Du har svårt att sätta eller hålla gränser, även gentemot dig själv.
Du accepterar beteenden som du egentligen vet är destruktiva, som missbruk, otrohet eller respektlöshet.
Du tar över ansvar som egentligen inte är ditt, till exempel ekonomi, känslor eller konsekvenser.
Du stannar kvar i relationer som skadar mer än de ger.

🚩 Tankemönster

Tänker ofta: “-Om jag bara gör lite mer / är bättre / försöker hårdare så blir det nog bra”.
Förnekar eller bagatelliserar dina egna behov och känslor framför andras. ”Du klarar dig ju alltid”
Har svårt att veta och känna vad du själv egentligen vill (eller känner).
Ser dig själv som ”ansvarig” för den andra personen (även om du själv är/varit ett barn…).

🚩 Relationella mönster

Du tänker ofta att om du bara gör lite mer, är bättre eller försöker hårdare så blir det nog bra.
Du förnekar eller bagatelliserar dina egna behov och känslor och intalar dig att du alltid klarar dig.
Du har svårt att veta vad du själv egentligen vill eller känner.
Du ser dig själv som ansvarig för den andra personen, ibland även om du själv är eller har varit ett barn.

🚩 Kropp & stress

Du upplever kronisk stress, trötthet eller ångest.
Du har svårt att vila eller må bra utan att samtidigt göra nytta.
Du får kroppsliga symtom som magont, huvudvärk, spänningar eller ihållande trötthet.

💡 Viktigt att komma ihåg

Medberoende är ofta ett inlärt överlevnadsmönster som många gånger grundläggs i uppväxten eller i tidigare relationer. Det som är bra är att det går att jobba på med hjälp av till exempel självreflektion och terapi, precis som emotionell anknytning.

Känner du igen dig i något av detta? Då kan det vara så att du själv har utvecklat ett medberoende. Precis som vid andra beroenden så är första steget att bli medveten. Därför finns det ingen anledning att få panik, utan du kan i stället börja nyfiket utforska varför du känner och agerar som du gör.

Försök successivt gå till roten med både dina val och dina tankar. Låt processen få ta tid. Ju mer du reflekterar över dina drivkrafter, desto tydligare mönster ser du. Kanske kan du till exempel börja öva på att säga nej lite oftare? Vad väcker det i dig att ens tänka tanken att säga nej till någon annan för att säga ja till dig själv?

Lever du med, eller har du levt med, en person som inte själv är missbrukare men som vuxit upp med, eller länge levt nära, någon med missbruk eller psykisk ohälsa? Då kan även det ha bidragit till att ni utvecklat en emotionell rollfixering. Med andra ord är det sällan helt enkelt.

I nästa inlägg tänker jag att vi borrar ännu lite djupare i ämnet utifrån relationer.

Ta hand om dig denna dagen, det är oroligt i världen men återigen. Fokusera på det du kan förändra, nämligen dig själv och ditt sätt att tänka och agera!

januari 31, 2026januari 31, 2026

Hur kan medberoendets ansikte se ut?

Ett litet men kärnfullt inlägg om medberoende och dess ”ansikten”

En medberoende ser ut precis som du och jag. Det har många olika ansikten. Men teoretiskt är det en person som levt eller lever med någon som lider av psykisk ohälsa och/eller ett beroende. För att klara av vardagen, ”tackla” den beroende med dess ofta lynniga och oförutsägbara beteende, utvecklas ett så kallat”medberoendebeteende”. Den medberoende får sin ”kick” av att lära sig hantera situationen och känna sig behövd. Det är då och på det sättet, den får känna sig VIP, Very Important Person.

Medberoendets kostnad

Ordet medberoende har egentligen inte med ”beroende” att göra utan är mer relaterat till tillståndet hen får ut av att känna sig behövd i en relation där ena parten inte mår så bra. Det kan vara att man levt med någon som har en psykisk sjukdom som gjort att man måste anpassa stor del till hens behov, men utan att ”få betalt”.

En beroende (väldigt komprimerat nu) är ju ofta en person med ett psykisk ohälsa som självmedicinerar och använder alkohol, mediciner eller droger för att döva sin ångest och svåra känslor som skuld och skam.

Vad betyder ”medberoende”?

Detta är ett enormt krävande psykiskt tillstånd som innebär att vara på sin vakt, försöka kontrollera, förutspå och vara beredd på det som inte kontrolleras kan. Nämligen en annan människa, dess reaktioner, beteende, känslor och humör. En beroendeperson utvecklar dessutom ofta narcissistiska drag. Det betyder att mycket handlar om deras förflutna, deras problem, deras behov och så vidare. Narcissister har inte förmågan att ”se” den som ”sköter” allt runt omkring dem. Den som ofta ser till att de fortfarande har ett umgänge, tak över huvudet och, i vissa fall till och med, mat på bordet.

Hur kan medberoendets ansikte se ut?

Medberoende, eller det att försöka kontrollera och förutspå situationer och personers reaktioner, slutar nästan alltid på samma sätt. Med trötthet.

Så varför blir hen så trött när den vill hjälpa, undrar du kanske? Jo, för samtidigt som den medberoende vill ta hand om och hjälpa ”sin” person, då hen delvis får en kick av att känna sig behövd, så behöver ju även hen påfyllning av energi i någon form. Tänk dig en transaktion. Ett inköp eller ett utbyte av tjänster. Om ”betalningen” upphör eller slutar gälla, då slutar transaktionen så småningom. Samma gäller ju med vår energi. Man kan även likställa det med ett uppladdningsbart batteri, som inte laddas och till slut slutar fungera.

Behovsanpassat fast ändå inte

Den medberoende lägger sina egna behov åt sidan. För husfridens, barnens, grannarnas, släktingarnas, vännernas och ibland till och med kollegornas, skull. Precis som med ett barn tillämpas så kallad ”villkorslös kärlek”. Det kan låta romantiskt. Men är det icke. Då det enda du vill är ju att din partner, som du oftast älskar eller är rädd för, beroende eller ej, skall må bra och, till och med kanske en dag, skall få bli frisk om hen är sjuk.

För du, som medberoende, vill ju bara leva ett ”nomalt liv” som ”alla andra”. Egoistiskt, eller hur… (hörde ni ironin i sista meningen, vad är ”normalt”?).

Slutet gott, allting gott

Många lever tyvärr ett helt liv som medberoende utan att egentligen veta om eller förstå det. De bär på ständiga känslor av tomhet och trötthet. Där outtalad besvikelse, brist på respekt och kärleken till sig själv som ofta uteblir, blir vardag. De vet kanske inte ens vilka behov de har för det har aldrig känt efter eller trott att det var viktigt.

Känner du igen dig, eller känner du någon som du tror är medberoende?

Läs mer här.

juli 28, 2025januari 17, 2026

Tempo blir vår död, men inte här

I Stockholm mäts tiden i möten, gympass, parmiddagar och mikropauser.

Klosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden

Här i Vadstena räknar jag dopp i Vättern, samtal med främlingar längs strandpromenaden, steg längs Tycklingerundan och klockslag från klocktornet invid klosterträdgården. Här är tempot friskt, inte sjukt. Lugnet blir inte ett avbrott utan är en livsstil.

Lyxen i Vadstena är bara ett andetag bort från storstadens brus

Det finns en lyx som inte går att köpa. En sorts vardagsrikedom som infinner sig så fort jag kliver ur bilen i Vadstena. Luften är annorlunda här. Tempot är ett annat. Och varje gång jag kommer hit, hinner tanken ikapp mig:
”Vad gör jag ens i Stockholm?”

Missförstå mig rätt, jag älskar närheten till storstadens puls. Impulsiva möten, möjligheter, livets effentiva tempo. Men här, i Vadstena, får kroppen och hjärnan chans att synka igen. Här är livskvalitet något som sipprar in genom varje morgondopp i Vättern, varje promenad längs muren invid strandpromenaden, varje blick ut över pirens horisont eller kohagens front.

Lugnet längs Tycklingerundan

Jag startar gärna dagen med Tycklingerundan (~4,5 km), där sjön ligger spegelblank och dimman dansar över vattnet. Sen blir det ett morgondopp eller varför inte tre om dagen? Både morgon, middag och kväll. Jag skippar duschen och tvagar mig i Vättern med andakt, som om vattnet själv ville säga: ”Ta det lugnt, det är ingen brådska.”

Historia och nutid, hand i hand

Dagarna rinner fram i stilla takt även om det är mycket att göra på jobbet. Man hör klosterkyrkans klockor slå, möter både Birgittanunnor och turister i en ovanlig blandning av stillhet och nyfikenhet. Det är som att historia och nutid går hand i hand här, utan att trängas.

bäst i test kaffemaskiner och bäst i test glassmaskiner

Framsidan av Mårten skinnares hus från 1500- talet

Baksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.

Text om Mårten Skinnares hus — Textskylt vid Mårten Skinnares hus

Sveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”

Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”

Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan

Att promenera längs strandpromenaden, förbi hamnen, piren och tillbaka till klosterträdgården det blir för mig terapi i rörelse. Allt detta får mig att uppskatta livet utanför jobbet. Det där livet som ibland glöms bort bland möten och bilköer.

Kanske är det bara något jag fått för mig.
Eller så är det här, i Vadstena, jag faktiskt känner vad som är viktigt.
Det är det här som är lyx. På riktigt.

Vad gör du för att unna dig lyx i vardagen?

❤️

juli 27, 2025januari 17, 2026

Att leda utan att tävla. Om arv, miljö och modigt ledarskap.

Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska

Det där kan man säga lite i förbifarten, men egentligen säger det något ganska stort om mig och kanske om fler än man tror. För vi lever i ett samhälle som ofta hyllar tävlingsinstinkt, spetskompetens och tydlig framgång. Den som vill vinna, tar för sig, visar framfötterna, pushar sig själv och andra. Och visst finns det kraft i det.

Det finns också kraft i något annat.

Jag har alltid vetat att jag inte drivs av att vinna över andra. Jag sporras av något annat. Min egen inre kompass, min känsla av mening och att göra något bra tillsammans. Men ibland kan det kännas som att det inte riktigt räcker. Att det liksom inte är det som värderas högst.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte riktigt dög.

När upplevelser från barndomen följer med in i vuxenvärlden

När jag som barn försökte själv, och det inte gick på första försöket, kunde min pappa ryta: ”Flytta på dig, du klarar inte det här.” Det blev ett eko som har följt mig. Som viskat att jag inte borde försöka, för jag kan nog ändå inte även om jag innerst inne visst ville försöka eller lära mig.

I skolan var det likadant . Jag fick aldrig testa på att sjunga solo. Jag var aldrig given chansen att kliva fram. Små saker, kanske. Men de formar en självbild. Och den bilden bär man med som vuxen, också som ledare.

Vad händer med ledarskapet då, om man inte är en tävlingsmänniska?

Jag tror inte det gör mig till en sämre ledare. Det gör mig däremot till en annan sorts ledare som drivs av något annat.

Jag har ingen direkt ”spetskompetens”.. Men jag har andra styrkor: jag läser människor. Jag känner stämningar. Jag vet när något skaver och jag har en intuition för vad som behövs när jag får utrymme och mandat att använda den.

Svenska kungafamiljen Prins Carl Philip och prinsessan Sofia Kronprinsessan Victoria och prins Daniel

Jag är nyfiken av mig och läser det som intresserar mig. Organisationspsykologi till exempel.

Just där ligger också en nyckel:

mandatet.

Om rollen, mandatet och gruppens ansvar

När man ingår i en grupp, till exempel en ledningsgrupp, är det avgörande att varje person vet vad deras roll är och att den rollen tillåts ta plats.

Om din uttalade funktion i en sådan grupp är att driva förändring, skapa opinion och utmana förlegade arbetssätt, då behöver du också få mandatet att göra det. Då finns kraften där. Då kommer du sporras och det du säger får tyngd.

Men om mandatet och uppdraget är otydligt, eller om gruppen i stort är rädd för förändring, ja, då blir det svårt att få genomslag oavsett hur mycket vilja, mod eller idéer du bär på. Ser du poängen?

Att bygga team med helhet, inte bara delar

Det här är en aspekt som ofta förbises när man sätter ihop team eller ledningsgrupper. Man väljer personer som är bra på att leda varsin respektive del men man tänker inte alltid på helheten. Hur ska vi fungera tillsammans? Vilka roller behöver vi för att komplettera varandra? Har alla det mandat som krävs för att faktiskt göra det vi säger att vi vill?

Det yttersta målet för en ledningsgrupp är ofta att driva förbättring och förändring. Då behöver man både trygghet och utmaning. Stabilitet, mod och handlingskraft!

Man behöver olikheter samt förståelse för varför de behövs. Utan detta tappar de sitt värde och sin synergi.

Att sätta någon i en roll som ”förändringsdrivare” utan att ge den personen förtroendet att driva förändring är inte bara ineffektivt, det är demotiverande. Och det riskerar att tysta precis de röster som man egentligen borde förstärka.

Mitt icke-tävlande är min största styrka

Det gör att jag inte behöver vinna. Jag behöver inte stå över andra. Jag vill stå med andra. Skapa tillsammans och framför allt, jag vill se till att jag inte behövs… Och det är också ledarskap. Ett som bygger på tillit, samspel och transparens snarare än kontroll och konkurrens.

Kanske är det just mina erfarenheter som extern konsult och av att som barn inte ha blivit sedd som gör att jag ser andra så tydligt idag och jobbar hårt för att försöka implementera hållbara lösningar istället för short cuts och workarounds?

Att tävla med andra är för mig lönlöst. Det är helt ointressant för mig vad andra gör och inte. Så länge jag ger mitt allt och gör mitt bästa i att inte låta rädslorna styra så sover jag gott om nätterna.

En fråga till dig som läser

Hur ser du på din roll i det sammanhang du verkar i? Strunta i vilken titel du har.

Vad är egentligen din funktion i gruppen du tillhör, utifrån ett helhetsperspektiv? Inte bara utifrån din arbetsbeskrivning, utan utifrån vad gruppen verkligen (handen på hjärtat nu, bara för dig själv!) behöver för att växa, förändras, utmanas och lyckas, tillsammans.

Det är ju först vi greppat denna viktiga fråga som vi kommer kunna göra skillnad, på riktigt! Och i min värld är det chefens ansvar att se till att var och en har koll på detta!

❤️

juli 8, 2025januari 17, 2026

Känslomässig skuld och när tystnad gör mer skada än sanning

När rädsla tar över ditt liv

Jag skriver ofta om mod utifrån ledarskap och att leda andra. Om att våga kommunicera öppet och att sätta gränser. Det finns en frihet i att möta konflikter och obekväma sanningar. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet och lever mitt liv, ömsom singel ömsom i nån ”kärleksrelation” som man aldrig vet längden på, desto tydligare blir det för mig att det inte stannar vid det professionella

Hotell och restaurang guiden

När vi lär oss tidigt att det är fel att uttrycka vad vi tycker – för att det kan såra någon – då växer vi ofta upp med en känsla av skuld kopplad till vår egen sanning. Vi börjar tro att vi orsakar andras smärta bara genom att vara ärliga. Men att vara ärlig är inte att vara elak – det är att vara modig.

Det är inte lätt

Vi människor är komplexa varelser, präglade av både genetik och miljö. Våra beteendemönster formas tidigt – vissa sitter djupt rotade i vårt nervsystem, andra i våra erfarenheter. Vi lär oss – ibland omedvetet – att undvika, anpassa oss, tysta ner eller fly ifrån det som skaver. Rädslan får oss att skydda oss själva, men ofta på bekostnad av andra.

Det där med rädslor

Det här blir särskilt tydligt när kommunikationen brister. När vi är rädda för konflikt. För att såra och inte bli omtyckt. Den rädslan kan bli så stark att vi hellre undviker något eller någon istället för att säga som det är. Vi tror att vi skyddar relationen, personen. I själva verket skapar vi en tystnad som gör mer skada än sanningen som vi försökte undvika

Jag ser det i team och jag upplever det i vänskap och familjer.

Samma mönster går igen:

Att vi undviker istället för att vara ärliga och rättfram
Vi är bekväma för vi pallar inte med att ta ansvar
Våra medmänniskor bemöts med ”tystnad” istället för tydlighet och sårbarhet

Resultatet av den där rädslan riskerar bli en person vars tillit till dig nu ställs på sin spets om denne varit emotionellt generös och lojal.

Plötsligt står nu där någon ensam i känslan av att den inte duger, inte är ”tillräcklig” eller kanske rentav ”onajs” att ha omkring sig. Dessa beteenden skapar känslan av ”utanför” kära vänner.

För att någon annan inte vågade möta det som var svårt.

Känslomässig skuld

Att agera utifrån rädslor är tyvärr vanligt. Det handlar inte bara om enskilda val. Det handlar om hur vi formats i yngre dagar. Både biologiskt (arv & genetik) och socialt (miljö). Om vi har växt upp i miljöer där konflikter var laddade, där man undvek känslor och där tystnad var tryggare än ärlighet, ja då bär vi med oss en känslomässig skuld. Då är det inte så konstigt att vi fortsätter agera på samma sätt nu även som vuxna, som chefer och till och med som vänner.

Men det är inte oföränderligt.

💡 Man kan träna upp mod.
💡 Bli medveten om sina mönster.
💡 Börja välja annorlunda – även när det känns obekvämt.

Lär leda dig själv innan du leder andra

Svaret är självledarskap. Det kräver reflektion. Och framför allt kräver det viljan att inte låta rädsla styra i våra relationer, vare sig på jobbet eller i det privata livet.

Jag säger inte att det är lätt utan bara att det är nödvändigt om du vill skapa en schysst miljö.

Hjälp till självhjälp

Det finns mängder med böcker, poddar och influencers att följa i ämnet.

– Mel Brown

– Johannes Hansen

– Brené Brown

– Simon Sinek

PS: Slutligen vill jag be er hålla utkik efter de där guldkornen som – utan att man ens ”förtjänat” det – visar omtanke, uppskattning och respekt. De finns och de är guldkorn som du bör ta vara på. 🌟

Glad sommar på er! ☀️❤️

juni 18, 2025januari 17, 2026

Det är aldrig för sent att lära sig se gröna och röda flaggor – och att våga välja sig själv!

🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu

Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.

Lunchmeny och restauranger i Uppsala

Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.

🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar

Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:

”Det där var nog bara ett skämt.”

”Han menade nog inget illa.”

”Jag är kanske bara känslig.”

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.

🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet

Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:

En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.
Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.
En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.

Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.

Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är

Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.

Du är inte krävande för att du att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.

Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!

För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:

När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛
När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛
När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛

Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.

Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer

Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.

Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.

För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?

Sammanfattningsvis vill jag säga.

Välj dig själv. När du gör det så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!

Låt oss inte heller glömma att:

🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.

🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.

🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!

🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.

🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.

Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️

Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.

Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.

juni 6, 2025januari 31, 2026

Låt oss vakna – inte vekna

Ett Sverige i förändring kräver mod, omtanke och nya perspektiv

Idag stannar jag upp och funderar.
På Sverige, framtiden och på vilka vi är – och vilka vi vill vara.

För visst är det så – att vissa har ett försprång.
Av olika anledningar. Bakgrund, ekonomi, nätverk, tillgång till utbildning.

Men snälla – låt oss inte döma.
Låt oss inte heller glömma.

För trots allt är Sverige fortfarande möjligheternas land.
Ett land där vi kan, om vi vill – tillsammans – skapa något bättre. Men det kräver mod. Civilkurage. Och att vi vågar agera i vår vardag, när något skaver.

Att möta det nya – med öppna ögon

Vi står inför nya tider. Ett nytt Sverige växer fram – med utmaningar, men också möjligheter.
Våld, rädsla och förtryck får inte bli vardag.

Därför behöver vi tänka nytt. Våga ifrågasätta gamla strukturer.
Och ja – kanske även uppdatera våra lagar och regelverk för att möta en verklighet som förändrats.

Vad är egentligen viktigast?

När människor inte längre fruktar döden – eller respekterar andras rätt att leva –
när man tar lagen i egna händer och rättvisan tappas bort i hatets dimma –
då har vi ett fundamentalt problem.

I det läget behöver vi prata om det som faktiskt påverkar människors säkerhet och livsvillkor – innan vi fastnar i debatter om semantik och symbolik, som till exempel om det ska stå ”kvinnor som föder” eller ”personer som föder” i en lagtext.

Innerst inne vill vi alla bli älskade

Det är lätt att glömma mitt i allt brus:
Bakom ilska, rädsla och hat finns ofta ett sår, en längtan. En vilja att bli sedd, accepterad, älskad.

Vi behöver möta varandra med både fasthet och värme.
Skydda det som måste skyddas. Våga stå upp för det vi tror på.
Men också lyssna. Förstå. Försöka hitta lösningar tillsammans.

Sverige behöver oss – alla

Det är dags att vakna – inte vekna.
Att stå upp. Bygga broar. Säga ifrån när det behövs.
Och aldrig glömma att förändring börjar hos oss själva.

Vi kan fortfarande göra Sverige till ett land där fler känner hopp inför framtiden.

Men bara om vi gör det – tillsammans.

❤️

Sent skall syndaren vakna

M	T	O	T	F	L	S
1	2	3	4	5	6	7
8	9	10	11	12	13	14
15	16	17	18	19	20	21
22	23	24	25	26	27	28
29	30