Hur ser man då om man utvecklat ett medberoende?

Ja, konsten att “se” om någon, eller du själv, har utvecklat ett medberoende är inte helt enkel. Ofta kan det nämligen misstas för att du bara är omtänksam, snäll och kärleksfull.

Om du inte läste mitt tidigare inlägg i ämnet kan du göra det nu, innan du fortsätter här.

Det som däremot skiljer, ”omtänksam” från beräknande, och som kan vara svårt att förstå, är VARFÖR du gör det du gör. Handlar det verkligen om din egen vilja, eller försöker du i själva verket undvika en obehaglig och jobbig situation, dvs du agerar utifrån en slags rädsla?

Lär dig att lyssna

Det kan alltså vara knepigt att förstå om du utvecklat ett medberoende initialt. Och det vara utmanande att upptäcka varningssignaler och de röda flaggorna även hos andra. När det gäller en själv sker mycket dessutom på automatik, ofta utifrån en känsla av plikt eller en stark önskan om att den andra personen ska må bra. Jag skulle rekommendera att lyssna inåt. På din magkänsla. Den brukar avslöja massor om du verkligen lyssnar vill säga.

Att avgöra om någon annan är medberoende är ofta ännu mer komplext. För hur vet du egentligen hur sårad eller belastad någon är om du knappt känner personen? Särskilt svårt blir det när relationen är helt ny eller gammal men ytterst ytlig och detta gäller oavsett om det är i privat- eller arbetslivet.

Röda flaggor och varningssignaler att hålla utkik efter

Jag har försökt samla några vanliga röda flaggor på att du kan ha utvecklat ett medberoende, alltså ett mönster där du i överdriven grad anpassar dig till, tar ansvar för eller försöker styra utfallet av någon annans känslor, beteenden eller utmaningar. För tydlighetens skull utgår jag här från att du vill undersöka om DU själv kan vara medberoende. Samtidigt går dessa signaler naturligtvis att känna igen även hos andra.

🚩 Emotionella tecken

Du sätter nästan alltid andras behov före dina egna.
Du känner skuld när du säger nej eller prioriterar dig själv.
Du upplever en stark rädsla för konflikter, avvisande eller att bli övergiven.
Din självkänsla påverkas i hög grad av hur andra mår eller bekräftar dig.
Du känner dig ansvarig för andras känslor, till exempel att du tänker att om hen mår dåligt så är det ditt fel.

🚩 Beteendemässiga tecken

Du försöker ofta rädda, fixa eller kontrollera andra.
Du har svårt att sätta eller hålla gränser, även gentemot dig själv.
Du accepterar beteenden som du egentligen vet är destruktiva, som missbruk, otrohet eller respektlöshet.
Du tar över ansvar som egentligen inte är ditt, till exempel ekonomi, känslor eller konsekvenser.
Du stannar kvar i relationer som skadar mer än de ger.

🚩 Tankemönster

Tänker ofta: “-Om jag bara gör lite mer / är bättre / försöker hårdare så blir det nog bra”.
Förnekar eller bagatelliserar dina egna behov och känslor framför andras. ”Du klarar dig ju alltid”
Har svårt att veta och känna vad du själv egentligen vill (eller känner).
Ser dig själv som ”ansvarig” för den andra personen (även om du själv är/varit ett barn…).

🚩 Relationella mönster

Du tänker ofta att om du bara gör lite mer, är bättre eller försöker hårdare så blir det nog bra.
Du förnekar eller bagatelliserar dina egna behov och känslor och intalar dig att du alltid klarar dig.
Du har svårt att veta vad du själv egentligen vill eller känner.
Du ser dig själv som ansvarig för den andra personen, ibland även om du själv är eller har varit ett barn.

🚩 Kropp & stress

Du upplever kronisk stress, trötthet eller ångest.
Du har svårt att vila eller må bra utan att samtidigt göra nytta.
Du får kroppsliga symtom som magont, huvudvärk, spänningar eller ihållande trötthet.

💡 Viktigt att komma ihåg

Medberoende är ofta ett inlärt överlevnadsmönster som många gånger grundläggs i uppväxten eller i tidigare relationer. Det som är bra är att det går att jobba på med hjälp av till exempel självreflektion och terapi, precis som emotionell anknytning.

Känner du igen dig i något av detta? Då kan det vara så att du själv har utvecklat ett medberoende. Precis som vid andra beroenden så är första steget att bli medveten. Därför finns det ingen anledning att få panik, utan du kan i stället börja nyfiket utforska varför du känner och agerar som du gör.

Försök successivt gå till roten med både dina val och dina tankar. Låt processen få ta tid. Ju mer du reflekterar över dina drivkrafter, desto tydligare mönster ser du. Kanske kan du till exempel börja öva på att säga nej lite oftare? Vad väcker det i dig att ens tänka tanken att säga nej till någon annan för att säga ja till dig själv?

Lever du med, eller har du levt med, en person som inte själv är missbrukare men som vuxit upp med, eller länge levt nära, någon med missbruk eller psykisk ohälsa? Då kan även det ha bidragit till att ni utvecklat en emotionell rollfixering. Med andra ord är det sällan helt enkelt.

I nästa inlägg tänker jag att vi borrar ännu lite djupare i ämnet utifrån relationer.

Ta hand om dig denna dagen, det är oroligt i världen men återigen. Fokusera på det du kan förändra, nämligen dig själv och ditt sätt att tänka och agera!

januari 31, 2026januari 31, 2026

Hur kan medberoendets ansikte se ut?

Ett litet men kärnfullt inlägg om medberoende och dess ”ansikten”

En medberoende ser ut precis som du och jag. Det har många olika ansikten. Men teoretiskt är det en person som levt eller lever med någon som lider av psykisk ohälsa och/eller ett beroende. För att klara av vardagen, ”tackla” den beroende med dess ofta lynniga och oförutsägbara beteende, utvecklas ett så kallat”medberoendebeteende”. Den medberoende får sin ”kick” av att lära sig hantera situationen och känna sig behövd. Det är då och på det sättet, den får känna sig VIP, Very Important Person.

Medberoendets kostnad

Ordet medberoende har egentligen inte med ”beroende” att göra utan är mer relaterat till tillståndet hen får ut av att känna sig behövd i en relation där ena parten inte mår så bra. Det kan vara att man levt med någon som har en psykisk sjukdom som gjort att man måste anpassa stor del till hens behov, men utan att ”få betalt”.

En beroende (väldigt komprimerat nu) är ju ofta en person med ett psykisk ohälsa som självmedicinerar och använder alkohol, mediciner eller droger för att döva sin ångest och svåra känslor som skuld och skam.

Vad betyder ”medberoende”?

Detta är ett enormt krävande psykiskt tillstånd som innebär att vara på sin vakt, försöka kontrollera, förutspå och vara beredd på det som inte kontrolleras kan. Nämligen en annan människa, dess reaktioner, beteende, känslor och humör. En beroendeperson utvecklar dessutom ofta narcissistiska drag. Det betyder att mycket handlar om deras förflutna, deras problem, deras behov och så vidare. Narcissister har inte förmågan att ”se” den som ”sköter” allt runt omkring dem. Den som ofta ser till att de fortfarande har ett umgänge, tak över huvudet och, i vissa fall till och med, mat på bordet.

Hur kan medberoendets ansikte se ut?

Medberoende, eller det att försöka kontrollera och förutspå situationer och personers reaktioner, slutar nästan alltid på samma sätt. Med trötthet.

Så varför blir hen så trött när den vill hjälpa, undrar du kanske? Jo, för samtidigt som den medberoende vill ta hand om och hjälpa ”sin” person, då hen delvis får en kick av att känna sig behövd, så behöver ju även hen påfyllning av energi i någon form. Tänk dig en transaktion. Ett inköp eller ett utbyte av tjänster. Om ”betalningen” upphör eller slutar gälla, då slutar transaktionen så småningom. Samma gäller ju med vår energi. Man kan även likställa det med ett uppladdningsbart batteri, som inte laddas och till slut slutar fungera.

Behovsanpassat fast ändå inte

Den medberoende lägger sina egna behov åt sidan. För husfridens, barnens, grannarnas, släktingarnas, vännernas och ibland till och med kollegornas, skull. Precis som med ett barn tillämpas så kallad ”villkorslös kärlek”. Det kan låta romantiskt. Men är det icke. Då det enda du vill är ju att din partner, som du oftast älskar eller är rädd för, beroende eller ej, skall må bra och, till och med kanske en dag, skall få bli frisk om hen är sjuk.

För du, som medberoende, vill ju bara leva ett ”nomalt liv” som ”alla andra”. Egoistiskt, eller hur… (hörde ni ironin i sista meningen, vad är ”normalt”?).

Slutet gott, allting gott

Många lever tyvärr ett helt liv som medberoende utan att egentligen veta om eller förstå det. De bär på ständiga känslor av tomhet och trötthet. Där outtalad besvikelse, brist på respekt och kärleken till sig själv som ofta uteblir, blir vardag. De vet kanske inte ens vilka behov de har för det har aldrig känt efter eller trott att det var viktigt.

Känner du igen dig, eller känner du någon som du tror är medberoende?

Läs mer här.

juli 28, 2025januari 17, 2026

Tempo blir vår död, men inte här

I Stockholm mäts tiden i möten, gympass, parmiddagar och mikropauser.

Klosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden

Här i Vadstena räknar jag dopp i Vättern, samtal med främlingar längs strandpromenaden, steg längs Tycklingerundan och klockslag från klocktornet invid klosterträdgården. Här är tempot friskt, inte sjukt. Lugnet blir inte ett avbrott utan är en livsstil.

Lyxen i Vadstena är bara ett andetag bort från storstadens brus

Det finns en lyx som inte går att köpa. En sorts vardagsrikedom som infinner sig så fort jag kliver ur bilen i Vadstena. Luften är annorlunda här. Tempot är ett annat. Och varje gång jag kommer hit, hinner tanken ikapp mig:
”Vad gör jag ens i Stockholm?”

Missförstå mig rätt, jag älskar närheten till storstadens puls. Impulsiva möten, möjligheter, livets effentiva tempo. Men här, i Vadstena, får kroppen och hjärnan chans att synka igen. Här är livskvalitet något som sipprar in genom varje morgondopp i Vättern, varje promenad längs muren invid strandpromenaden, varje blick ut över pirens horisont eller kohagens front.

Lugnet längs Tycklingerundan

Jag startar gärna dagen med Tycklingerundan (~4,5 km), där sjön ligger spegelblank och dimman dansar över vattnet. Sen blir det ett morgondopp eller varför inte tre om dagen? Både morgon, middag och kväll. Jag skippar duschen och tvagar mig i Vättern med andakt, som om vattnet själv ville säga: ”Ta det lugnt, det är ingen brådska.”

Historia och nutid, hand i hand

Dagarna rinner fram i stilla takt även om det är mycket att göra på jobbet. Man hör klosterkyrkans klockor slå, möter både Birgittanunnor och turister i en ovanlig blandning av stillhet och nyfikenhet. Det är som att historia och nutid går hand i hand här, utan att trängas.

bäst i test kaffemaskiner och bäst i test glassmaskiner

Framsidan av Mårten skinnares hus från 1500- talet

Baksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.

Text om Mårten Skinnares hus — Textskylt vid Mårten Skinnares hus

Sveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”

Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”

Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan

Att promenera längs strandpromenaden, förbi hamnen, piren och tillbaka till klosterträdgården det blir för mig terapi i rörelse. Allt detta får mig att uppskatta livet utanför jobbet. Det där livet som ibland glöms bort bland möten och bilköer.

Kanske är det bara något jag fått för mig.
Eller så är det här, i Vadstena, jag faktiskt känner vad som är viktigt.
Det är det här som är lyx. På riktigt.

Vad gör du för att unna dig lyx i vardagen?

❤️

juli 27, 2025januari 17, 2026

Att leda utan att tävla. Om arv, miljö och modigt ledarskap.

Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska

Det där kan man säga lite i förbifarten, men egentligen säger det något ganska stort om mig och kanske om fler än man tror. För vi lever i ett samhälle som ofta hyllar tävlingsinstinkt, spetskompetens och tydlig framgång. Den som vill vinna, tar för sig, visar framfötterna, pushar sig själv och andra. Och visst finns det kraft i det.

Det finns också kraft i något annat.

Jag har alltid vetat att jag inte drivs av att vinna över andra. Jag sporras av något annat. Min egen inre kompass, min känsla av mening och att göra något bra tillsammans. Men ibland kan det kännas som att det inte riktigt räcker. Att det liksom inte är det som värderas högst.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte riktigt dög.

När upplevelser från barndomen följer med in i vuxenvärlden

När jag som barn försökte själv, och det inte gick på första försöket, kunde min pappa ryta: ”Flytta på dig, du klarar inte det här.” Det blev ett eko som har följt mig. Som viskat att jag inte borde försöka, för jag kan nog ändå inte även om jag innerst inne visst ville försöka eller lära mig.

I skolan var det likadant . Jag fick aldrig testa på att sjunga solo. Jag var aldrig given chansen att kliva fram. Små saker, kanske. Men de formar en självbild. Och den bilden bär man med som vuxen, också som ledare.

Vad händer med ledarskapet då, om man inte är en tävlingsmänniska?

Jag tror inte det gör mig till en sämre ledare. Det gör mig däremot till en annan sorts ledare som drivs av något annat.

Jag har ingen direkt ”spetskompetens”.. Men jag har andra styrkor: jag läser människor. Jag känner stämningar. Jag vet när något skaver och jag har en intuition för vad som behövs när jag får utrymme och mandat att använda den.

Svenska kungafamiljen Prins Carl Philip och prinsessan Sofia Kronprinsessan Victoria och prins Daniel

Jag är nyfiken av mig och läser det som intresserar mig. Organisationspsykologi till exempel.

Just där ligger också en nyckel:

mandatet.

Om rollen, mandatet och gruppens ansvar

När man ingår i en grupp, till exempel en ledningsgrupp, är det avgörande att varje person vet vad deras roll är och att den rollen tillåts ta plats.

Om din uttalade funktion i en sådan grupp är att driva förändring, skapa opinion och utmana förlegade arbetssätt, då behöver du också få mandatet att göra det. Då finns kraften där. Då kommer du sporras och det du säger får tyngd.

Men om mandatet och uppdraget är otydligt, eller om gruppen i stort är rädd för förändring, ja, då blir det svårt att få genomslag oavsett hur mycket vilja, mod eller idéer du bär på. Ser du poängen?

Att bygga team med helhet, inte bara delar

Det här är en aspekt som ofta förbises när man sätter ihop team eller ledningsgrupper. Man väljer personer som är bra på att leda varsin respektive del men man tänker inte alltid på helheten. Hur ska vi fungera tillsammans? Vilka roller behöver vi för att komplettera varandra? Har alla det mandat som krävs för att faktiskt göra det vi säger att vi vill?

Det yttersta målet för en ledningsgrupp är ofta att driva förbättring och förändring. Då behöver man både trygghet och utmaning. Stabilitet, mod och handlingskraft!

Man behöver olikheter samt förståelse för varför de behövs. Utan detta tappar de sitt värde och sin synergi.

Att sätta någon i en roll som ”förändringsdrivare” utan att ge den personen förtroendet att driva förändring är inte bara ineffektivt, det är demotiverande. Och det riskerar att tysta precis de röster som man egentligen borde förstärka.

Mitt icke-tävlande är min största styrka

Det gör att jag inte behöver vinna. Jag behöver inte stå över andra. Jag vill stå med andra. Skapa tillsammans och framför allt, jag vill se till att jag inte behövs… Och det är också ledarskap. Ett som bygger på tillit, samspel och transparens snarare än kontroll och konkurrens.

Kanske är det just mina erfarenheter som extern konsult och av att som barn inte ha blivit sedd som gör att jag ser andra så tydligt idag och jobbar hårt för att försöka implementera hållbara lösningar istället för short cuts och workarounds?

Att tävla med andra är för mig lönlöst. Det är helt ointressant för mig vad andra gör och inte. Så länge jag ger mitt allt och gör mitt bästa i att inte låta rädslorna styra så sover jag gott om nätterna.

En fråga till dig som läser

Hur ser du på din roll i det sammanhang du verkar i? Strunta i vilken titel du har.

Vad är egentligen din funktion i gruppen du tillhör, utifrån ett helhetsperspektiv? Inte bara utifrån din arbetsbeskrivning, utan utifrån vad gruppen verkligen (handen på hjärtat nu, bara för dig själv!) behöver för att växa, förändras, utmanas och lyckas, tillsammans.

Det är ju först vi greppat denna viktiga fråga som vi kommer kunna göra skillnad, på riktigt! Och i min värld är det chefens ansvar att se till att var och en har koll på detta!

❤️

juli 8, 2025januari 17, 2026

Känslomässig skuld och när tystnad gör mer skada än sanning

När rädsla tar över ditt liv

Jag skriver ofta om mod utifrån ledarskap och att leda andra. Om att våga kommunicera öppet och att sätta gränser. Det finns en frihet i att möta konflikter och obekväma sanningar. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet och lever mitt liv, ömsom singel ömsom i nån ”kärleksrelation” som man aldrig vet längden på, desto tydligare blir det för mig att det inte stannar vid det professionella

Hotell och restaurang guiden

När vi lär oss tidigt att det är fel att uttrycka vad vi tycker – för att det kan såra någon – då växer vi ofta upp med en känsla av skuld kopplad till vår egen sanning. Vi börjar tro att vi orsakar andras smärta bara genom att vara ärliga. Men att vara ärlig är inte att vara elak – det är att vara modig.

Det är inte lätt

Vi människor är komplexa varelser, präglade av både genetik och miljö. Våra beteendemönster formas tidigt – vissa sitter djupt rotade i vårt nervsystem, andra i våra erfarenheter. Vi lär oss – ibland omedvetet – att undvika, anpassa oss, tysta ner eller fly ifrån det som skaver. Rädslan får oss att skydda oss själva, men ofta på bekostnad av andra.

Det där med rädslor

Det här blir särskilt tydligt när kommunikationen brister. När vi är rädda för konflikt. För att såra och inte bli omtyckt. Den rädslan kan bli så stark att vi hellre undviker något eller någon istället för att säga som det är. Vi tror att vi skyddar relationen, personen. I själva verket skapar vi en tystnad som gör mer skada än sanningen som vi försökte undvika

Jag ser det i team och jag upplever det i vänskap och familjer.

Samma mönster går igen:

Att vi undviker istället för att vara ärliga och rättfram
Vi är bekväma för vi pallar inte med att ta ansvar
Våra medmänniskor bemöts med ”tystnad” istället för tydlighet och sårbarhet

Resultatet av den där rädslan riskerar bli en person vars tillit till dig nu ställs på sin spets om denne varit emotionellt generös och lojal.

Plötsligt står nu där någon ensam i känslan av att den inte duger, inte är ”tillräcklig” eller kanske rentav ”onajs” att ha omkring sig. Dessa beteenden skapar känslan av ”utanför” kära vänner.

För att någon annan inte vågade möta det som var svårt.

Känslomässig skuld

Att agera utifrån rädslor är tyvärr vanligt. Det handlar inte bara om enskilda val. Det handlar om hur vi formats i yngre dagar. Både biologiskt (arv & genetik) och socialt (miljö). Om vi har växt upp i miljöer där konflikter var laddade, där man undvek känslor och där tystnad var tryggare än ärlighet, ja då bär vi med oss en känslomässig skuld. Då är det inte så konstigt att vi fortsätter agera på samma sätt nu även som vuxna, som chefer och till och med som vänner.

Men det är inte oföränderligt.

💡 Man kan träna upp mod.
💡 Bli medveten om sina mönster.
💡 Börja välja annorlunda – även när det känns obekvämt.

Lär leda dig själv innan du leder andra

Svaret är självledarskap. Det kräver reflektion. Och framför allt kräver det viljan att inte låta rädsla styra i våra relationer, vare sig på jobbet eller i det privata livet.

Jag säger inte att det är lätt utan bara att det är nödvändigt om du vill skapa en schysst miljö.

Hjälp till självhjälp

Det finns mängder med böcker, poddar och influencers att följa i ämnet.

– Mel Brown

– Johannes Hansen

– Brené Brown

– Simon Sinek

PS: Slutligen vill jag be er hålla utkik efter de där guldkornen som – utan att man ens ”förtjänat” det – visar omtanke, uppskattning och respekt. De finns och de är guldkorn som du bör ta vara på. 🌟

Glad sommar på er! ☀️❤️

juni 18, 2025januari 17, 2026

Det är aldrig för sent att lära sig se gröna och röda flaggor – och att våga välja sig själv!

🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu

Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.

Lunchmeny och restauranger i Uppsala

Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.

🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar

Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:

”Det där var nog bara ett skämt.”

”Han menade nog inget illa.”

”Jag är kanske bara känslig.”

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.

🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet

Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:

En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.
Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.
En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.

Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.

Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är

Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.

Du är inte krävande för att du att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.

Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!

För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:

När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛
När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛
När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛

Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.

Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer

Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.

Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.

För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?

Sammanfattningsvis vill jag säga.

Välj dig själv. När du gör det så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!

Låt oss inte heller glömma att:

🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.

🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.

🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!

🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.

🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.

Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️

Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.

Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.

juni 6, 2025januari 31, 2026

Låt oss vakna – inte vekna

Ett Sverige i förändring kräver mod, omtanke och nya perspektiv

Idag stannar jag upp och funderar.
På Sverige, framtiden och på vilka vi är – och vilka vi vill vara.

För visst är det så – att vissa har ett försprång.
Av olika anledningar. Bakgrund, ekonomi, nätverk, tillgång till utbildning.

Men snälla – låt oss inte döma.
Låt oss inte heller glömma.

För trots allt är Sverige fortfarande möjligheternas land.
Ett land där vi kan, om vi vill – tillsammans – skapa något bättre. Men det kräver mod. Civilkurage. Och att vi vågar agera i vår vardag, när något skaver.

Att möta det nya – med öppna ögon

Vi står inför nya tider. Ett nytt Sverige växer fram – med utmaningar, men också möjligheter.
Våld, rädsla och förtryck får inte bli vardag.

Därför behöver vi tänka nytt. Våga ifrågasätta gamla strukturer.
Och ja – kanske även uppdatera våra lagar och regelverk för att möta en verklighet som förändrats.

Vad är egentligen viktigast?

När människor inte längre fruktar döden – eller respekterar andras rätt att leva –
när man tar lagen i egna händer och rättvisan tappas bort i hatets dimma –
då har vi ett fundamentalt problem.

I det läget behöver vi prata om det som faktiskt påverkar människors säkerhet och livsvillkor – innan vi fastnar i debatter om semantik och symbolik, som till exempel om det ska stå ”kvinnor som föder” eller ”personer som föder” i en lagtext.

Innerst inne vill vi alla bli älskade

Det är lätt att glömma mitt i allt brus:
Bakom ilska, rädsla och hat finns ofta ett sår, en längtan. En vilja att bli sedd, accepterad, älskad.

Vi behöver möta varandra med både fasthet och värme.
Skydda det som måste skyddas. Våga stå upp för det vi tror på.
Men också lyssna. Förstå. Försöka hitta lösningar tillsammans.

Sverige behöver oss – alla

Det är dags att vakna – inte vekna.
Att stå upp. Bygga broar. Säga ifrån när det behövs.
Och aldrig glömma att förändring börjar hos oss själva.

Vi kan fortfarande göra Sverige till ett land där fler känner hopp inför framtiden.

Men bara om vi gör det – tillsammans.

❤️

Sent skall syndaren vakna

maj 14, 2025januari 31, 2026

När Pisa får bli metafor för tillit

Att bygga tillit i en hybrid ledningsgrupp handlar om mer än bara stora workshops och konferenser. Det handlar om att skapa en kultur där medlemmarna verkligen lär känna varandra, även om budgeten inte tillåter er att mötas IRL eller om mötestiden är knapp på grund av mycket operativt arbete.

Tillit handlar inte om att alltid ha rätt utan om att våga lita på sin kompass och samtidigt veta när det är dags utmanas, luta sig inåt och ”hålla upp” tillsammans som grupp.

´´Om ni inte vågar ifrågasätta varandra öppet eller vågar stå för era åsikter riskerar ni bli som det lutande tornet i Pisa, vackert att se på, men ganska instabilt.

I detta inlägg presenterar jag mina tankar och idéer på relativt små saker som kan göra stor skillnad, även när ni i er ledningsgrupp har fullt upp med att leda och administrera.

Tydliga och öppna möten – med rätt tajming.

När ni inte har tid för långa diskussioner, se till att varje möte har en punkt för öppen dialog – även om det bara är 5–10 minuter. Ge alla en chans att säga något personligt eller dela en insikt om arbetet.
Forskning visar att många är som mest alerta på morgonen, särskilt fram till 11:00. Om ni börjar era möten då, kan ni utnyttja ert gemensamma fokus bättre. Tunga beslut och kreativa diskussioner förtjänar er bästa energi – inte matkoma runt 14:30.

Länkar med mer tips, tekniker och studier:

Utse en moderator – fatta beslut

Ni måste våga fatta beslut på det underlag ni har, utan att fastna i oändliga möten där ”alla måste få säga sitt” men inget blir sagt. Det betyder inte att ni ignorerar varandra – men ibland krävs mod att bara agera. Samtidigt måste ni visa respekt för varandras ansvarsområden. Ni bör undvika att föra dialoger som påverkar andras team, utan att först stämma av. Den ömsesidiga respekten är en grundbult i all tillit. Att ha en moderator på varje möte kan underlätta. Då kan ni avbryta lösningsorienterade diskussioner och be dem ta det som en egen aktivitet utanför sittande möte.

Virtuella arbetspass och flexibla mötesformer.

När ni är på olika orter och har pressade scheman försvinner ofta det spontana samtalet vid kaffeaparaten och lunchen.
Ett enkelt sätt att återskapa det är genom planerade virtuella pass. Det är digitala ”sitta-tillsammans-pass” där ni jobbar på era egna uppgifter men finns tillgängliga för att bolla, ställa frågor eller bara få den där kollegiala känslan. Det måste inte vara så krångligt – men det kan göra stor skillnad.

Dela små lärdomar – ofta

Avsätt tid i möten (eller skapa en Teams- kanal!) för att dela små insikter, reflektioner eller missar. Det bygger kultur, stärker lärande och sänker tröskeln för att våga vara öppen.

Håll varandra uppdaterade – det stärker tilliten både inom gruppen och utåt

När beslut tas snabbt och inte alla är med, räcker det ofta med en rad i Teams eller ett sms: ”Ville bara att du vet att vi tog det här beslutet, hör av dig om du vill veta mer.” Denna enkla gest visar respekt och stärker helheten. För det märks direkt ute i verksamheten när ni i ledningen inte är synkade. Och där rinner förtroendekapital snabbt iväg om ni inte håller ihop.

Tillit byggs inte i teorin – den byggs genom handling. Genom vad som kan verka vara små val, små gester och genom modet att visa respekt, även när det går fort. Dela gärna era bästa tips på hur ni upplever att ni bygger tillit i hybrida team eller om ni testar något ovan, vad tycker ni?

maj 5, 2025januari 17, 2026

Chefen som inte vågar vara rädd är farlig (men det är vi alla, ibland)

Alla pratar om mod i ledarskap nu.

Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.

Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft

Spå i tarot gratis online

Vad händer när vi inte känner trygghet?

Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.

Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.

Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.

Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.

Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.

Att våga fråga, göra fel och erkänna det

Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.

Rädslan att släppa på egot och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.

Mod nu, varför?

Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:

auktoritet, kontroll, handlingskraft.

Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.

När vär(l)den förändras.

Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.

Brené Brown säger:

”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”

Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.

Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:

sömnen
maten
träningen
vänskapen
skrattet
stillheten

det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.

Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.

På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.

Se till att vara förberedd

För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.

Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.

Framåt.
Tillsammans.

❤️

maj 1, 2025januari 17, 2026

När jobbet kostar, men inte på min bekostnad

En selfie säger mer än tusen ord, eller?

Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.

Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.

Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.

Hundkläder hundmat djurbutik online hos vaksalakatter.se

Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan

Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.

Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!

Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .

Demonstranternas slagord var:

”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”

Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?

För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!

En selfie?

Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.

Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.

Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!

Hur tar du ansvar?

Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.

Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.

För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.

Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.

Jag vägrar gå sönder av stress.

För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.

Tänk på det du också.

Ta hand om dig.

/❤️ Med värme – och lite svett i pannan