Denna kategori bjuder på berättelser, reflektioner och insikter som öppnar upp nya sätt att se på livet. Här hittar du inspiration från resor, personliga upplevelser och tankeväckande perspektiv som kan ge dig nya idéer och kraft att utvecklas.
I Stockholm mäts tiden i möten, gympass, parmiddagar och mikropauser.
Muren längs strandpromenadenKlosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden
Här i Vadstena räknar jag dopp i Vättern, samtal med främlingar längs strandpromenaden, steg längs Tycklingerundan och klockslag från klocktornet invid klosterträdgården. Här är tempot friskt, inte sjukt. Lugnet blir inte ett avbrott utan är en livsstil.
Lyxen i Vadstena är bara ett andetag bort från storstadens brus
Storgatan
Det finns en lyx som inte går att köpa. En sorts vardagsrikedom som infinner sig så fort jag kliver ur bilen i Vadstena. Luften är annorlunda här. Tempot är ett annat. Och varje gång jag kommer hit, hinner tanken ikapp mig: ”Vad gör jag ens i Stockholm?”
Mötesplats i Vadstena
Missförstå mig rätt, jag älskar närheten till storstadens puls. Impulsiva möten, möjligheter, livets effentiva tempo. Men här, i Vadstena, får kroppen och hjärnan chans att synka igen. Här är livskvalitet något som sipprar in genom varje morgondopp i Vättern, varje promenad längs muren invid strandpromenaden, varje blick ut över pirens horisont eller kohagens front.
Lugnet längs Tycklingerundan
Jag startar gärna dagen med Tycklingerundan (~4,5 km), där sjön ligger spegelblank och dimman dansar över vattnet. Sen blir det ett morgondopp eller varför inte tre om dagen? Både morgon, middag och kväll. Jag skippar duschen och tvagar mig i Vättern med andakt, som om vattnet själv ville säga: ”Ta det lugnt, det är ingen brådska.”
Historia och nutid, hand i hand
Dagarna rinner fram i stilla takt även om det är mycket att göra på jobbet. Man hör klosterkyrkans klockor slå, möter både Birgittanunnor och turister i en ovanlig blandning av stillhet och nyfikenhet. Det är som att historia och nutid går hand i hand här, utan att trängas.
Framsidan av Mårten skinnares hus från 1500- taletBaksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.Textskylt vid Mårten Skinnares husSveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan
Att promenera längs strandpromenaden, förbi hamnen, piren och tillbaka till klosterträdgården det blir för mig terapi i rörelse. Allt detta får mig att uppskatta livet utanför jobbet. Det där livet som ibland glöms bort bland möten och bilköer.
Kanske är det bara något jag fått för mig.
Eller så är det här, i Vadstena, jag faktiskt känner vad som är viktigt.
Det är det här som är lyx. På riktigt.
Jag skriver ofta om mod utifrån ledarskap och att leda andra. Om att våga kommunicera öppet och att sätta gränser. Det finns en frihet i att möta konflikter och obekväma sanningar. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet och lever mitt liv, ömsom singel ömsom i nån ”kärleksrelation” som man aldrig vet längden på, desto tydligare blir det för mig att det inte stannar vid det professionella
När vi lär oss tidigt att det är fel att uttrycka vad vi tycker – för att det kan såra någon – då växer vi ofta upp med en känsla av skuld kopplad till vår egen sanning. Vi börjar tro att vi orsakar andras smärta bara genom att vara ärliga. Men att vara ärlig är inte att vara elak – det är att vara modig.
Det är inte lätt
Vi människor är komplexa varelser, präglade av både genetik och miljö. Våra beteendemönster formas tidigt – vissa sitter djupt rotade i vårt nervsystem, andra i våra erfarenheter. Vi lär oss – ibland omedvetet – att undvika, anpassa oss, tysta ner eller fly ifrån det som skaver. Rädslan får oss att skydda oss själva, men ofta på bekostnad av andra.
Det där med rädslor
Det här blir särskilt tydligt när kommunikationen brister. När vi är rädda för konflikt. För att såra och inte bli omtyckt. Den rädslan kan bli så stark att vi hellre undviker något eller någon istället för att säga som det är. Vi tror att vi skyddar relationen, personen. I själva verket skapar vi en tystnad som gör mer skada än sanningen som vi försökte undvika
Jag ser det i team och jag upplever det i vänskap och familjer.
Samma mönster går igen:
Att vi undviker istället för att vara ärliga och rättfram
Vi är bekväma för vi pallar inte med att ta ansvar
Våra medmänniskor bemöts med ”tystnad” istället för tydlighet och sårbarhet
Resultatet av den där rädslan riskerar bli en person vars tillit till dig nu ställs på sin spets om denne varit emotionellt generös och lojal.
Plötsligt står nu där någon ensam i känslan av att den inte duger, inte är ”tillräcklig” eller kanske rentav ”onajs” att ha omkring sig. Dessa beteenden skapar känslan av ”utanför” kära vänner.
För att någon annan inte vågade möta det som var svårt.
Känslomässig skuld
Att agera utifrån rädslor är tyvärr vanligt. Det handlar inte bara om enskilda val. Det handlar om hur vi formats i yngre dagar. Både biologiskt (arv & genetik) och socialt (miljö). Om vi har växt upp i miljöer där konflikter var laddade, där man undvek känslor och där tystnad var tryggare än ärlighet, ja då bär vi med oss en känslomässig skuld. Då är det inte så konstigt att vi fortsätter agera på samma sätt nu även som vuxna, som chefer och till och med som vänner.
Men det är inte oföränderligt.
💡 Man kan träna upp mod. 💡 Bli medveten om sina mönster. 💡 Börja välja annorlunda – även när det känns obekvämt.
Lär leda dig själv innan du leder andra
Svaret är självledarskap. Det kräver reflektion. Och framför allt kräver det viljan att inte låta rädsla styra i våra relationer, vare sig på jobbet eller i det privata livet.
Jag säger inte att det är lätt utan bara att det är nödvändigt om du vill skapa en schysst miljö.
Hjälp till självhjälp
Det finns mängder med böcker, poddar och influencers att följa i ämnet.
PS: Slutligen vill jag be er hålla utkik efter de där guldkornen som – utan att man ens ”förtjänat” det – visar omtanke, uppskattning och respekt. De finns och de är guldkorn som du bör ta vara på. 🌟
🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu
Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.
Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.
🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar
Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:
”Det där var nog bara ett skämt.”
”Han menade nog inget illa.”
”Jag är kanske bara känslig.”
Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.
🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet
Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:
En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.
Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.
En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.
Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.
Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är
Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.
Du är inte krävande för att du att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.
Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!
För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:
När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛
När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛
När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛
Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.
Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer
Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.
Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.
För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?
Sammanfattningsvis vill jag säga.
Välj dig själv. När du gör det så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!
Låt oss inte heller glömma att:
🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.
🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.
🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!
🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.
🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.
Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️
Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.
Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.
Ett Sverige i förändring kräver mod, omtanke och nya perspektiv
Idag stannar jag upp och funderar. På Sverige, framtiden och på vilka vi är – och vilka vi vill vara.
För visst är det så – att vissa har ett försprång. Av olika anledningar. Bakgrund, ekonomi, nätverk, tillgång till utbildning.
Men snälla – låt oss inte döma. Låt oss inte heller glömma.
För trots allt är Sverige fortfarande möjligheternas land. Ett land där vi kan, om vi vill – tillsammans – skapa något bättre. Men det kräver mod. Civilkurage. Och att vi vågar agera i vår vardag, när något skaver.
Att möta det nya – med öppna ögon
Vi står inför nya tider. Ett nytt Sverige växer fram – med utmaningar, men också möjligheter. Våld, rädsla och förtryck får inte bli vardag.
Därför behöver vi tänka nytt. Våga ifrågasätta gamla strukturer. Och ja – kanske även uppdatera våra lagar och regelverk för att möta en verklighet som förändrats.
Vad är egentligen viktigast?
När människor inte längre fruktar döden – eller respekterar andras rätt att leva – när man tar lagen i egna händer och rättvisan tappas bort i hatets dimma – då har vi ett fundamentalt problem.
I det läget behöver vi prata om det som faktiskt påverkar människors säkerhet och livsvillkor – innan vi fastnar i debatter om semantik och symbolik, som till exempel om det ska stå ”kvinnor som föder” eller ”personer som föder” i en lagtext.
Innerst inne vill vi alla bli älskade
Det är lätt att glömma mitt i allt brus: Bakom ilska, rädsla och hat finns ofta ett sår, en längtan. En vilja att bli sedd, accepterad, älskad.
Vi behöver möta varandra med både fasthet och värme. Skydda det som måste skyddas. Våga stå upp för det vi tror på. Men också lyssna. Förstå. Försöka hitta lösningar tillsammans.
Sverige behöver oss – alla
Det är dags att vakna – inte vekna. Att stå upp. Bygga broar. Säga ifrån när det behövs. Och aldrig glömma att förändring börjar hos oss själva.
Vi kan fortfarande göra Sverige till ett land där fler känner hopp inför framtiden.
Att bygga tillit i en hybrid ledningsgrupp handlar om mer än bara stora workshops och konferenser. Det handlar om att skapa en kultur där medlemmarna verkligen lär känna varandra, även om budgeten inte tillåter er att mötas IRL eller om mötestiden är knapp på grund av mycket operativt arbete.
Tillit handlar inte om att alltid ha rätt utan om att våga lita på sin kompass och samtidigt veta när det är dags utmanas, luta sig inåt och ”hålla upp” tillsammans som grupp.
Om ni inte vågar ifrågasätta varandra öppet eller vågar stå för era åsikter riskerar ni bli som det lutande tornet i Pisa, vackert att se på, men ganska instabilt.
I detta inlägg presenterar jag mina tankar och idéer på relativt små saker som kan göra stor skillnad, även när ni i er ledningsgrupp har fullt upp med att leda och administrera.
Tydliga och öppna möten – med rätt tajming.
När ni inte har tid för långa diskussioner, se till att varje möte har en punkt för öppen dialog – även om det bara är 5–10 minuter. Ge alla en chans att säga något personligt eller dela en insikt om arbetet.
Forskning visar att många är som mest alerta på morgonen, särskilt fram till 11:00. Om ni börjar era möten då, kan ni utnyttja ert gemensamma fokus bättre. Tunga beslut och kreativa diskussioner förtjänar er bästa energi – inte matkoma runt 14:30.
Ni måste våga fatta beslut på det underlag ni har, utan att fastna i oändliga möten där ”alla måste få säga sitt” men inget blir sagt. Det betyder inte att ni ignorerar varandra – men ibland krävs mod att bara agera. Samtidigt måste ni visa respekt för varandras ansvarsområden. Ni bör undvika att föra dialoger som påverkar andras team, utan att först stämma av. Den ömsesidiga respekten är en grundbult i all tillit. Att ha en moderator på varje möte kan underlätta. Då kan ni avbryta lösningsorienterade diskussioner och be dem ta det som en egen aktivitet utanför sittande möte.
Virtuella arbetspass och flexibla mötesformer.
När ni är på olika orter och har pressade scheman försvinner ofta det spontana samtalet vid kaffeaparaten och lunchen.
Ett enkelt sätt att återskapa det är genom planerade virtuella pass. Det är digitala ”sitta-tillsammans-pass” där ni jobbar på era egna uppgifter men finns tillgängliga för att bolla, ställa frågor eller bara få den där kollegiala känslan. Det måste inte vara så krångligt – men det kan göra stor skillnad.
Dela små lärdomar – ofta
Avsätt tid i möten (eller skapa en Teams- kanal!) för att dela små insikter, reflektioner eller missar. Det bygger kultur, stärker lärande och sänker tröskeln för att våga vara öppen.
Håll varandra uppdaterade – det stärker tilliten både inom gruppen och utåt
När beslut tas snabbt och inte alla är med, räcker det ofta med en rad i Teams eller ett sms: ”Ville bara att du vet att vi tog det här beslutet, hör av dig om du vill veta mer.” Denna enkla gest visar respekt och stärker helheten. För det märks direkt ute i verksamheten när ni i ledningen inte är synkade. Och där rinner förtroendekapital snabbt iväg om ni inte håller ihop.
Tillit byggs inte i teorin – den byggs genom handling. Genom vad som kan verka vara små val, små gester och genom modet att visa respekt, även när det går fort. Dela gärna era bästa tips på hur ni upplever att ni bygger tillit i hybrida team eller om ni testar något ovan, vad tycker ni?
Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.
Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft
Vad händer när vi inte känner trygghet?
Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.
Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.
Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.
Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.
Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.
Att våga fråga, göra fel och erkänna det
Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.
Rädslan att släppa på egot och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.
Mod nu, varför?
Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:
auktoritet, kontroll, handlingskraft.
Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.
När vär(l)den förändras.
Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.
Brené Brown säger:
”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”
Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.
Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:
sömnen
maten
träningen
vänskapen
skrattet
stillheten
det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.
Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.
Magnolia i Vadstena. Foto: Sara Berg.På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.
Se till att vara förberedd
För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.
Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.
Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.
Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.
Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.
Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan
Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.
Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!
Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .
Demonstranternas slagord var:
”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”
Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?
För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!
En selfie?
Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.
Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.
Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!
Hur tar du ansvar?
Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.
Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.
För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.
Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.
Jag vägrar gå sönder av stress.
För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.
Hans musik lever vidare. Det gör också det eko han lämnade efter sig. Ett eko som handlar om mer än musik, som handlar om oss alla.
För bakom varje artist, chef, småbarnsförälder, student, kollega, granne som identifierar sig som svensk, nysvensk, icke-binär, medelålders, junior eller senior, finns en människa. Och många av oss kämpar, i tystnad.
Tim var en av dem. Hans bortgång blev en tuff väckarklocka. En tragisk påminnelse om hur lätt det är att förlora sig själv i ett samhälle som aldrig riktigt tillåter oss att stanna upp. Ett samhälle där pengar allt mer styr och ställer. Men frågan är:
Varför måste någon dö för att vi ska vakna till liv?
Jag var nära att krascha själv
För mig blev pandemin en omedveten räddning. När världen tvingades pausa, stannade även jag. Det var först då jag insåg hur högt jag gasat. Hur jag förtryckt känslor, sorger och behov för att orka, leverera och vara duktig.
Mitt gamla mantra var: ”Känn inte efter så mycket.” Och det funkade, tills det inte gjorde det längre.
Idag lever jag efter något helt annat: Våga vara ärlig mot dig själv och andra, men gör det med hjärtat som källa.
Vi behöver ta ansvar över vårt eget välmående
Det handlar inte om att vara egoistisk. Det handlar om självledarskap. Att ta ansvar för sin egen ork, sin egen riktning, sitt eget liv.
Det börjar med reflektion: Hur mår jag egentligen? Vad behöver jag just nu? Och det fortsätter med att våga agera på svaren, även när (inte ”om”) de är obekväma.
Kroppen bär sinnet
Fysisk aktivitet, sömn, bra mat (och rätt omega 3 för att dämpa kronisk inflammation…) det är inte bara “bra att ha”. Det är fundamentalt. När vi rör på oss, sover ordentligt och ger kroppen rätt bränsle så orkar vi tänka klarare, känna djupare och stå stadigare. Det är inte rocket science men det är likväl livsvetenskap.
Återhämtning är inte belöning: det är bränsle
Vi måste sluta se pauser som något vi ”unnar oss” efter prestation. Återhämtning är förutsättningen för att kunna prestera över tid och framför allt för att orka leva. Ingen orkar alltid. Och ingen ska behöva göra det heller.
Ödmjukhet och sårbarhet: inte en svaghet utan styrka
Vi lever i ett hårt samhälle. Snabbt, prestationsinriktat, dömande. Men det vi egentligen längtar efter är inte perfektion utan äkthet (och kärlek).
Att våga visa oss som vi är. Säga ”jag vet inte”, ”jag behöver hjälp”, ”jag orkar inte idag”. Det är modigt. Vi skulle må så mycket bättre om vi dömde mindre och förlät mer, både varandra och oss själva.
Alla gör vi tokiga val ibland. Det viktiga är inte att aldrig falla utan att omge sig med människor som stannar kvar när man gör det. Inte kanske ser så klart. För ingen är perfekt.
Och riktiga vänner och äkta kärlek vet hur man tar sig vidare. ❤️
Alla kommer inte älska mig. Och det är okej.
Så länge jag vet att jag är en schysst människa med ”bjussig” attityd utan att för den sakens skull låta mig utnyttjas, kan jag stå kvar i det som är sant. Det är så jag vill leva mitt liv idag. Med närvaro. Med hjärtat som kompass. Inte perfekt men i alla fall ärligt.
Alla kommer inte älska mig.
Det här gäller alla.
Det handlar inte bara om kändisar eller artister. Det handlar om oss alla. Oavsett roll, yrke eller bakgrund. Vi behöver en ny kultur (och det börjar i småbarnsåldern men med oss vuxna!!!) där självledarskap, återhämtning, reflektion, fysisk och psykisk hälsa får vara grunden. Om vi vågar prata om det som skaver och vågar låta sårbarhet få ta plats. Om vi lyckas se varandra, bakom prestationerna, då har vi kommit långt!
Tim är borta. Men hans liv har fått ringar på vattnet. Hans musik är odödlig men det är hans mänsklighet som borde få oss att tänka efter.
Låt oss inte somna om. Låt oss ta hand om oss själva,
och varandra,
medan vi fortfarande har chansen.
För Tim. För dig. För oss alla.
❤️
1989-09-08 🍼
2018-04-20 🕊️
Mår du dåligt?
Om du mår dåligt kan det vara bra att prata med någon.
Det finns flera nummer som du kan ringa till.
Där finns personer att prata med.
Bris har telefonnummer 116 111.
Hit kan barn ringa.
Jourhavande medmänniska har nummer 08 702 16 80.
Här finns personer som lyssnar.
Om det är väldigt allvarligt kan du ringa till 112.
Om varför svävande svar riskerar att skada mer än ett ärligt nej och hur vi bygger tillit genom att våga vara raka.
Du skickar en inbjudan till något. En fråga om att ses. Något ärligt och öppet som visar att du vill träffa hen.
Du får ett svar i stil med:
”Jag behöver tänka på saken.”
Detta svar är ju ett svar. Absolut.
MEN.
De är ju ett icke-svar. Ett slags kommunikativt pausläge där du, som vågade bjuda in, plötsligt står kvar med en oskön osäkerhet och risken att man då börjar övertänka (särskilt som HSP) är stor.
-”Var jag alltså inte ens värd en förklaring till varför hen måste ”tänka på saken”? Vill hen inte? Behöver hen ordna barnvakt? Har hen inte råd? Vill hen kolla om något skojsigare kommer dyka upp? I så fall är det ju schysst att säga det, som en förklaring, om man nu faktiskt vill men är osäker på om det rent tekniskt/praktiskt, går. Och om man faktiskt inte vill är det lika bra att säga ”nej”, direkt.”
Vad vill du skicka för signaler?
Det är nämligen inte ovanligt att den som är tydlig med vad hen vill lämnas med känslan av att vara lite för mycket, lite för på eller faktiskt till och med lite… oviktig? När det egentligen är den som duckar ett rakt svar som borde ta en extra titt i spegeln.
Jag har själv varit där.
I vänskap. I dejting. I arbetsrelationer.
Och jag har märkt hur lätt det är att hamna i ett slags inväntande limbo, där man glatt ställer frågan och får… radiotystnad eller ett svepande ”kanske”. Besvikelsen är ett faktum och egot får sig en smäll på käften helt enkelt.😉
Idag gör jag annorlunda.
När jag får ett luddigt svar väljer jag att gå vidare och planera som om personen tackat nej. Inte för att straffa utan för att värna om min egen energi. Det minskar risken att jag börjar jaga, tjata, känna mig för på. Det gör mig fri och ger mig rätten att prioritera mig när någon annan väljer att inte göra det.
Men, när det handlar om någon jag bryr mig om på riktigt, då gör jag något mer. Jag försöker vara modig nog att berätta. Sätta ord på ett sådant svepande svar påverkar mig. Inte för att skuldbelägga, utan för att visa att jag vill förbättra. Att jag skulle uppskatta mer tydlighet då det faktiskt visar mer respekt.
Om personen då bryr sig om mig, om oss, finns ofta en vilja att förstå och förändra. Och då kan det hända något vackert: kommunikationen fördjupas. Tilliten växer. Vi börjar våga vara ärliga på riktigt, även när vi faktiskt inte vill, orkar eller känner att vi kan.
Men ibland sker det motsatta.
Personen backar. Eller skyller ifrån sig. Då vet jag: vi är inte på samma plats. Och det är okej, men då är det kanske inte en relation jag vill investera i längre. Jag kommer i alla fall se på den med lite andra ögon.
Jag har inte plats för människor som inte vågar ta ställning, visa respekt eller ta ansvar för hur deras kommunikation påverkar andra.
Tydlighet är inte bara planeringspraktiskt.
Det är omtanke. Det är mod.
Det är en handling av respekt.
Och jag tänker inte nöja mig med mindre. Har du varit med om liknande? Hur påverkar luddiga svar dig och hur hanterar du dem?
PS: Det här handlar inte bara om artighet. Ofta har våra sätt att kommunicera eller undvika kommunikation, mycket djupare rötter. Många av oss bär med oss anknytningsmönster från barndomen som påverkar hur vi relaterar till andra som vuxna.
För den med otrygg eller ambivalent anknytning kan otydliga svar väcka stark osäkerhet och en känsla av att bli avvisad, även när det inte är meningen. Och den som har undvikande drag kanske tycker det känns obehagligt att ge ett tydligt nej, av rädsla att såra eller förlora sin självständighet.
Det betyder inte att vi är fast i våra mönster men det hjälper att förstå dem. Först då kan vi börja kommunicera på sätt som stärker våra relationer, istället för att omedvetet undergräva dem.
Dela gärna i kommentarsfältet – det här är ett samtal vi behöver ha mer öppet.
Ibland känns det som att livet samlar ihop allt kaos och dumpar det på oss — allt på en gång.
Jobbet exploderar av deadlines, hemmet är en röra, kalendern är full, och så, mitt i allt, går diskmaskinen sönder eller någon blir sjuk. 😩
Är det verkligen bara ren otur, eller ligger det faktiskt något djupare bakom? 🤔
I mitt fall så kan det vara en slags flykt. För, om jag är upptagen har jag bu mindre tid för att grubbla och känna efter så hiskeligt. Faktum är att mitt mantra under ett antal svåra år var ”känn inte efter så mycket”.
Det fick mig att trycka undan ev. jobbiga känslor. Det fungerade. Tills verkligheten kom ikapp mig & jag efter samtal till jourhavande präst bokade in mig på en vecka på Korpberget.
Anhörig- programmet där, i mars 2017, blev mitt största wake – up call och än idag har jag kontakt med medmänniskor därifrån. ❤️
Men varför händer allt samtidigt?
Det finns flera anledningar till varför vi ofta upplever att allt händer samtidigt:
1. Kognitiv överbelastning: När vi redan har mycket att göra blir vi faktiskt sämre på att planera och lösa problem. Vi glömmer saker, vi skjuter upp uppgifter och vi hamnar i en negativ spiral där vi REagerar istället för att agera PROaktivt.
Vår egen frustration och tankar kring ”all livets j-lighet” blir som en självuppfyllande profetia.
2. Selektiv perception: När vi är stressade lägger vi lättare märke till det som går fel. En helt vanlig solig dag (ok då, kanske inte helt vanlig med tanke på att vi lever i Sverige…) hade vi kanske bara ryckt på axlarna åt ett ”missöde”.
I en stressig period däremot kan ju minsta möjliga motstånd eller motgång vara droppen som får den där ytspända bägaren, att rinna över.
3. Självförstärkande stress: Stress föder stress. Ju mer press vi känner, desto mer benägna är vi att säga ”ja” till fler uppgifter och därmed förlora överblicken och skapa ännu mer för oss själva att göra.
4. Murphys lag? Vissa saker är förstås bara ren otur. Men när vi är överväldigade av våra känslor pga stress så upplever vi att sammanträffanden sker oftare än de faktiskt gör.
Vad gör man då om det faktiskt är för mycket – om man känner att -”jag ”tappar greppet” snart”?
1. Ta kontroll över det du kan
Lista! Skriv ner allt som snurrar i huvudet. Att få ner det på papper gör det mer konkret, överskådligt och hjälper dig att prioritera. Vad är viktigt-på-riktigt, vad är bara bråttom och vad kan du delegera?
2. Sluta se pauser som en lyx och låt de bli din strategi
När vi har för mycket att göra är det lätt att tro att vi måste jobba ännu hårdare. Men hjärnan fungerar inte så. Korta pauser, som en 20-minuters promenad, sänker stressnivåerna och hjälper oss att tänka klarare.
3. Sänk ribban där det går
Allt behöver inte vara perfekt. Kan du skjuta på något? Be om hjälp? Ibland är ”good enough” precis vad som behövs för att klara sig igenom en tuff period.
4. Se över din belastning och din kalender
Om du ofta hamnar i situationer där ”allt sker samtidigt”, kan det vara värt att granska hur du planerar.
Finns det ett mönster? Vi får inte glömma vem som regisserar vårt liv… Ibland måste vi ta kommando helt enkelt över oss själva.
Sluta ”klämma in” och göra saker du egentligen inte är så sugen på.
Öva på att säga ”Nej” till andra för att orka säga Ja till dig själv och de dina?
5. Acceptans och perspektiv
Livet går i cykler. Just nu är det kanske mycket, men det kommer lugnare perioder också. Att påminna sig om det kan göra att det känns lättare att ta sig igenom stormen.
6. Var inte så hård mot dig själv… Det är inte så konstigt att du hamnar där du är. Med lite sunt reflekterande kan du faktiskt göra någonting åt saken.
7. Fysisk aktivitet och frisk luft är helt klart underskattat! I stressiga perioder kan jag behöva minska på passen då jag kör mycket pulshöjande, men generellt är det ju nu som man inte skall sluta planera in fysisk aktivitet…
Lycka till! Dela gärna inlägget med någon du tycker borde varva ned och rå om sig själv lite!
