En selfie säger mer än tusen ord, eller?
Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.
Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.
Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.
Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan
Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.
Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!
Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .
Demonstranternas slagord var:
”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”
Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?
För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!
En selfie?
Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.
Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.
Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!
Hur tar du ansvar?
Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.
Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.
För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.
Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.
Jag vägrar gå sönder av stress.
För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.
Tänk på det du också.
Ta hand om dig.
/❤️ Med värme – och lite svett i pannan