Känslomässig skuld och när tystnad gör mer skada än sanning

När rädsla tar över ditt liv

Jag skriver ofta om mod utifrån ledarskap och att leda andra. Om att våga kommunicera öppet och att sätta gränser. Det finns en frihet i att möta konflikter och obekväma sanningar. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet och lever mitt liv, ömsom singel ömsom i nån ”kärleksrelation” som man aldrig vet längden på, desto tydligare blir det för mig att det inte stannar vid det professionella

När vi lär oss tidigt att det är fel att uttrycka vad vi tycker – för att det kan såra någon – då växer vi ofta upp med en känsla av skuld kopplad till vår egen sanning. Vi börjar tro att vi orsakar andras smärta bara genom att vara ärliga. Men att vara ärlig är inte att vara elak – det är att vara modig.

Det är inte lätt

Vi människor är komplexa varelser, präglade av både genetik och miljö. Våra beteendemönster formas tidigt – vissa sitter djupt rotade i vårt nervsystem, andra i våra erfarenheter. Vi lär oss – ibland omedvetet – att undvika, anpassa oss, tysta ner eller fly ifrån det som skaver. Rädslan får oss att skydda oss själva, men ofta på bekostnad av andra.

Det där med rädslor

Det här blir särskilt tydligt när kommunikationen brister. När vi är rädda för konflikt. För att såra och inte bli omtyckt. Den rädslan kan bli så stark att vi hellre undviker något eller någon istället för att säga som det är. Vi tror att vi skyddar relationen, personen. I själva verket skapar vi en tystnad som gör mer skada än sanningen som vi försökte undvika

Jag ser det i team och jag upplever det i vänskap och familjer.

Samma mönster går igen:

Att vi undviker istället för att vara ärliga och rättfram
Vi är bekväma för vi pallar inte med att ta ansvar
Våra medmänniskor bemöts med ”tystnad” istället för tydlighet och sårbarhet

Resultatet av den där rädslan riskerar bli en person vars tillit till dig nu ställs på sin spets om denne varit emotionellt generös och lojal.

Plötsligt står nu där någon ensam i känslan av att den inte duger, inte är ”tillräcklig” eller kanske rentav ”onajs” att ha omkring sig. Dessa beteenden skapar känslan av ”utanför” kära vänner.

För att någon annan inte vågade möta det som var svårt.

Känslomässig skuld

Att agera utifrån rädslor är tyvärr vanligt. Det handlar inte bara om enskilda val. Det handlar om hur vi formats i yngre dagar. Både biologiskt (arv & genetik) och socialt (miljö). Om vi har växt upp i miljöer där konflikter var laddade, där man undvek känslor och där tystnad var tryggare än ärlighet, ja då bär vi med oss en känslomässig skuld. Då är det inte så konstigt att vi fortsätter agera på samma sätt nu även som vuxna, som chefer och till och med som vänner.

Men det är inte oföränderligt.

💡 Man kan träna upp mod.
💡 Bli medveten om sina mönster.
💡 Börja välja annorlunda – även när det känns obekvämt.

Lär leda dig själv innan du leder andra

Svaret är självledarskap. Det kräver reflektion. Och framför allt kräver det viljan att inte låta rädsla styra i våra relationer, vare sig på jobbet eller i det privata livet.

Jag säger inte att det är lätt utan bara att det är nödvändigt om du vill skapa en schysst miljö.

Hjälp till självhjälp

Det finns mängder med böcker, poddar och influencers att följa i ämnet.

– Mel Brown

– Johannes Hansen

– Brené Brown

– Simon Sinek

PS: Slutligen vill jag be er hålla utkik efter de där guldkornen som – utan att man ens ”förtjänat” det – visar omtanke, uppskattning och respekt. De finns och de är guldkorn som du bör ta vara på. 🌟

Glad sommar på er! ☀️❤️

juni 18, 2025

Det är aldrig för sent att lära sig se gröna och röda flaggor – och att våga välja sig själv!

🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu

Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.

Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.

🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar

Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:

”Det där var nog bara ett skämt.”

”Han menade nog inget illa.”

”Jag är kanske bara känslig.”

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.

🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet

Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:

En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.
Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.
En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.

Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.

Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är

Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.

Du är inte krävande för att du att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.

Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!

För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:

När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛
När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛
När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛

Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.

Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer

Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.

Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.

För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?

Sammanfattningsvis vill jag säga.

Välj dig själv. När du gör det så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!

Låt oss inte heller glömma att:

🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.

🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.

🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!

🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.

🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.

Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️

Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.

Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.

juni 6, 2025

Låt oss vakna – inte vekna

Ett Sverige i förändring kräver mod, omtanke och nya perspektiv

Idag stannar jag upp och funderar.
På Sverige, framtiden och på vilka vi är – och vilka vi vill vara.

För visst är det så – att vissa har ett försprång.
Av olika anledningar. Bakgrund, ekonomi, nätverk, tillgång till utbildning.

Men snälla – låt oss inte döma.
Låt oss inte heller glömma.

För trots allt är Sverige fortfarande möjligheternas land.
Ett land där vi kan, om vi vill – tillsammans – skapa något bättre. Men det kräver mod. Civilkurage. Och att vi vågar agera i vår vardag, när något skaver.

Att möta det nya – med öppna ögon

Vi står inför nya tider. Ett nytt Sverige växer fram – med utmaningar, men också möjligheter.
Våld, rädsla och förtryck får inte bli vardag.

Därför behöver vi tänka nytt. Våga ifrågasätta gamla strukturer.
Och ja – kanske även uppdatera våra lagar och regelverk för att möta en verklighet som förändrats.

Vad är egentligen viktigast?

När människor inte längre fruktar döden – eller respekterar andras rätt att leva –
när man tar lagen i egna händer och rättvisan tappas bort i hatets dimma –
då har vi ett fundamentalt problem.

I det läget behöver vi prata om det som faktiskt påverkar människors säkerhet och livsvillkor – innan vi fastnar i debatter om semantik och symbolik, som till exempel om det ska stå ”kvinnor som föder” eller ”personer som föder” i en lagtext.

Innerst inne vill vi alla bli älskade

Det är lätt att glömma mitt i allt brus:
Bakom ilska, rädsla och hat finns ofta ett sår, en längtan. En vilja att bli sedd, accepterad, älskad.

Vi behöver möta varandra med både fasthet och värme.
Skydda det som måste skyddas. Våga stå upp för det vi tror på.
Men också lyssna. Förstå. Försöka hitta lösningar tillsammans.

Sverige behöver oss – alla

Det är dags att vakna – inte vekna.
Att stå upp. Bygga broar. Säga ifrån när det behövs.
Och aldrig glömma att förändring börjar hos oss själva.

Vi kan fortfarande göra Sverige till ett land där fler känner hopp inför framtiden.

Men bara om vi gör det – tillsammans.

❤️

Sent skall syndaren vakna

maj 5, 2025maj 5, 2025

Chefen som inte vågar vara rädd är farlig (men det är vi alla, ibland)

Alla pratar om mod i ledarskap nu.

Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.

Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft

Vad händer när vi inte känner trygghet?

Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.

Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.

Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.

Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.

Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.

Att våga fråga, göra fel och erkänna det

Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.

Rädslan att släppa på egot och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.

Mod nu, varför?

Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:

auktoritet, kontroll, handlingskraft.

Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.

När vär(l)den förändras.

Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.

Brené Brown säger:

”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”

Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.

Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:

sömnen
maten
träningen
vänskapen
skrattet
stillheten

det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.

Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.

På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.

Se till att vara förberedd

För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.

Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.

Framåt.
Tillsammans.

❤️

april 21, 2025april 21, 2025

Sju år utan Tim Bergling och ett allt starkare eko av hans liv

Igår var det sju år sedan Tim Bergling, känd som Avicii, gick bort.

(Bilden är lånad från MidnightDanceMusic)

Hans musik lever vidare. Det gör också det eko han lämnade efter sig. Ett eko som handlar om mer än musik, som handlar om oss alla.

För bakom varje artist, chef, småbarnsförälder, student, kollega, granne som identifierar sig som svensk, nysvensk, icke-binär, medelålders, junior eller senior, finns en människa. Och många av oss kämpar, i tystnad.

Tim var en av dem.
Hans bortgång blev en tuff väckarklocka. En tragisk påminnelse om hur lätt det är att förlora sig själv i ett samhälle som aldrig riktigt tillåter oss att stanna upp. Ett samhälle där pengar allt mer styr och ställer. Men frågan är:

Varför måste någon dö för att vi ska vakna till liv?

Jag var nära att krascha själv

För mig blev pandemin en omedveten räddning. När världen tvingades pausa, stannade även jag. Det var först då jag insåg hur högt jag gasat. Hur jag förtryckt känslor, sorger och behov för att orka, leverera och vara duktig.

Mitt gamla mantra var:
”Känn inte efter så mycket.”
Och det funkade, tills det inte gjorde det längre.

Idag lever jag efter något helt annat:
Våga vara ärlig mot dig själv och andra, men gör det med hjärtat som källa.

Vi behöver ta ansvar över vårt eget välmående

Det handlar inte om att vara egoistisk. Det handlar om självledarskap.
Att ta ansvar för sin egen ork, sin egen riktning, sitt eget liv.

Det börjar med reflektion:
Hur mår jag egentligen? Vad behöver jag just nu?
Och det fortsätter med att våga agera på svaren, även när (inte ”om”) de är obekväma.

Kroppen bär sinnet

Fysisk aktivitet, sömn, bra mat (och rätt omega 3 för att dämpa kronisk inflammation…) det är inte bara “bra att ha”. Det är fundamentalt.
När vi rör på oss, sover ordentligt och ger kroppen rätt bränsle så orkar vi tänka klarare, känna djupare och stå stadigare.
Det är inte rocket science men det är likväl livsvetenskap.

Återhämtning är inte belöning: det är bränsle

Vi måste sluta se pauser som något vi ”unnar oss” efter prestation.
Återhämtning är förutsättningen för att kunna prestera över tid och framför allt för att orka leva.
Ingen orkar alltid. Och ingen ska behöva göra det heller.

Ödmjukhet och sårbarhet: inte en svaghet utan styrka

Vi lever i ett hårt samhälle.
Snabbt, prestationsinriktat, dömande.
Men det vi egentligen längtar efter är inte perfektion utan äkthet (och kärlek).

Att våga visa oss som vi är. Säga ”jag vet inte”, ”jag behöver hjälp”, ”jag orkar inte idag”.
Det är modigt.
Vi skulle må så mycket bättre om vi dömde mindre och förlät mer, både varandra och oss själva.

Alla gör vi tokiga val ibland.
Det viktiga är inte att aldrig falla utan att omge sig med människor som stannar kvar när man gör det. Inte kanske ser så klart. För ingen är perfekt.

Och riktiga vänner och äkta kärlek vet hur man tar sig vidare. ❤️

Alla kommer inte älska mig. Och det är okej.

Så länge jag vet att jag är en schysst människa med ”bjussig” attityd utan att för den sakens skull låta mig utnyttjas, kan jag stå kvar i det som är sant.
Det är så jag vill leva mitt liv idag. Med närvaro. Med hjärtat som kompass.
Inte perfekt men i alla fall ärligt.

Det här gäller alla.

Det handlar inte bara om kändisar eller artister. Det handlar om oss alla.
Oavsett roll, yrke eller bakgrund.
Vi behöver en ny kultur (och det börjar i småbarnsåldern men med oss vuxna!!!) där självledarskap, återhämtning, reflektion, fysisk och psykisk hälsa får vara grunden.
Om vi vågar prata om det som skaver och vågar låta sårbarhet få ta plats. Om vi lyckas se varandra, bakom prestationerna, då har vi kommit långt!

Tim är borta.
Men hans liv har fått ringar på vattnet.
Hans musik är odödlig men det är hans mänsklighet som borde få oss att tänka efter.

Låt oss inte somna om.
Låt oss ta hand om oss själva,

och varandra,

medan vi fortfarande har chansen.

För Tim. För dig. För oss alla.

❤️

1989-09-08 🍼

2018-04-20 🕊️

Mår du dåligt?

Om du mår dåligt kan det vara bra att prata med någon.

Det finns flera nummer som du kan ringa till.
Där finns personer att prata med.

Bris har telefonnummer 116 111.
Hit kan barn ringa.

Jourhavande medmänniska har nummer 08 702 16 80.
Här finns personer som lyssnar.

Om det är väldigt allvarligt kan du ringa till 112.

På sajten 1177 finns många fler viktiga nummer.

Här är en länk till 1177

april 14, 2025april 15, 2025

Tydlighet kräver mod, men lugn bara, för det är så du bygger tillit

Om varför svävande svar riskerar att skada mer än ett ärligt nej och hur vi bygger tillit genom att våga vara raka.

Du skickar en inbjudan till något. En fråga om att ses. Något ärligt och öppet som visar att du vill träffa hen.

Du får ett svar i stil med:

”Jag behöver tänka på saken.”

Detta svar är ju ett svar. Absolut.

MEN.

De är ju ett icke-svar. Ett slags kommunikativt pausläge där du, som vågade bjuda in, plötsligt står kvar med en oskön osäkerhet och risken att man då börjar övertänka (särskilt som HSP) är stor.

-”Var jag alltså inte ens värd en förklaring till varför hen måste ”tänka på saken”? Vill hen inte? Behöver hen ordna barnvakt? Har hen inte råd? Vill hen kolla om något skojsigare kommer dyka upp? I så fall är det ju schysst att säga det, som en förklaring, om man nu faktiskt vill men är osäker på om det rent tekniskt/praktiskt, går. Och om man faktiskt inte vill är det lika bra att säga ”nej”, direkt.”

Vad vill du skicka för signaler?

Det är nämligen inte ovanligt att den som är tydlig med vad hen vill lämnas med känslan av att vara lite för mycket, lite för på eller faktiskt till och med lite… oviktig? När det egentligen är den som duckar ett rakt svar som borde ta en extra titt i spegeln.

Jag har själv varit där.

I vänskap. I dejting. I arbetsrelationer.
Och jag har märkt hur lätt det är att hamna i ett slags inväntande limbo, där man glatt ställer frågan och får… radiotystnad eller ett svepande ”kanske”. Besvikelsen är ett faktum och egot får sig en smäll på käften helt enkelt.😉

Idag gör jag annorlunda.

När jag får ett luddigt svar väljer jag att gå vidare och planera som om personen tackat nej. Inte för att straffa utan för att värna om min egen energi. Det minskar risken att jag börjar jaga, tjata, känna mig för på. Det gör mig fri och ger mig rätten att prioritera mig när någon annan väljer att inte göra det.

Men, när det handlar om någon jag bryr mig om på riktigt, då gör jag något mer. Jag försöker vara modig nog att berätta. Sätta ord på ett sådant svepande svar påverkar mig. Inte för att skuldbelägga, utan för att visa att jag vill förbättra. Att jag skulle uppskatta mer tydlighet då det faktiskt visar mer respekt.

Om personen då bryr sig om mig, om oss, finns ofta en vilja att förstå och förändra. Och då kan det hända något vackert: kommunikationen fördjupas. Tilliten växer. Vi börjar våga vara ärliga på riktigt, även när vi faktiskt inte vill, orkar eller känner att vi kan.

Men ibland sker det motsatta.

Personen backar. Eller skyller ifrån sig. Då vet jag: vi är inte på samma plats. Och det är okej, men då är det kanske inte en relation jag vill investera i längre. Jag kommer i alla fall se på den med lite andra ögon.

Jag har inte plats för människor som inte vågar ta ställning, visa respekt eller ta ansvar för hur deras kommunikation påverkar andra.

Tydlighet är inte bara planeringspraktiskt.

Det är omtanke. Det är mod.
Det är en handling av respekt.

Och jag tänker inte nöja mig med mindre.
Har du varit med om liknande? Hur påverkar luddiga svar dig och hur hanterar du dem?

PS: Det här handlar inte bara om artighet. Ofta har våra sätt att kommunicera eller undvika kommunikation, mycket djupare rötter. Många av oss bär med oss anknytningsmönster från barndomen som påverkar hur vi relaterar till andra som vuxna.

För den med otrygg eller ambivalent anknytning kan otydliga svar väcka stark osäkerhet och en känsla av att bli avvisad, även när det inte är meningen. Och den som har undvikande drag kanske tycker det känns obehagligt att ge ett tydligt nej, av rädsla att såra eller förlora sin självständighet.

Det betyder inte att vi är fast i våra mönster men det hjälper att förstå dem. Först då kan vi börja kommunicera på sätt som stärker våra relationer, istället för att omedvetet undergräva dem.

Dela gärna i kommentarsfältet – det här är ett samtal vi behöver ha mer öppet.

❤️

mars 8, 2025

Vi räcker till, min hyllning på Internationella kvinnodagen

Till alla krigare

Idag, på Internationella kvinnodagen, vill jag ta ett ögonblick för att hylla de kvinnor som omger mig – de som lyfter, inspirerar och stöttar mig att bli en bättre version av mig själv. Jag ser er. Jag ser ert slit, er kärlek och ert engagemang. Jag ser hur ni balanserar familj, arbete, vänskap och egna drömmar, ofta med en känsla av att aldrig riktigt räcka till. Men låt mig säga det högt och tydligt: Vi räcker till.

I en värld där det dolda förtrycket ofta går obemärkt förbi, där normer och osynliga krav skapar en ständig känsla av otillräcklighet, vill jag lyfta er.

Kvinnor bär ett osynligt ansvar, ett tyst krav på att alltid finnas där, att aldrig svika, att alltid ge mer. Dåligt samvete smyger sig på om vi tar oss egentid, om vi prioriterar oss själva, om vi sätter gränser. Men sanningen är att vi gör mer än tillräckligt. Vi är mer än tillräckliga.

Jag ser er mina väninnor, mina ”systrar”, mina kvinnliga kollegor och släktingar – så innerligt starka, kloka, kärleksfulla, ambitiösa och outtröttliga. Jag ser hur ni kämpar, hur ni aldrig ger upp, eller jo, ibland gör ni det, och det är OK! För ni är inte robotar! Jag ser hur ni varje dag skapar en bättre värld för er familj och för andra. Jag ser er, och jag vill att ni också ser er själva.

Så idag, och alla andra dagar, vill jag säga: Tack. Tack för att ni står vid min sida. Tack för att ni delar era historier, era sårbarheter och era segrar. Tack för att ni påminner mig om att tänka på mig själv och att bromsa in ibland, tack för att ni lyssnar på min musik om kärlek, läser mina inlägg om ledarskap och mod. Tillsammans kan vi hjälpa varandra. Vi inte bara existerar – vi förändrar, vi påverkar och vi är tillräckliga, precis som vi är.

Låt oss lyfta varandra, stötta varandra och påminna varandra om att vi inte behöver bära allt själva. Och framför allt – låt oss aldrig glömma att vi räcker till.

PS: Om vi fick leda världen hade den sett annorlunda ut… det vet vi. Låt oss då börja leda oss själva först, det tar tid att regera världen!

Jag älskar er!

♥️

februari 14, 2025

Lär dig älska det du har & visa det med handling

Glad alla hjärtans dag önskar jag dig! Särskilt du som inte är i en relation och kanske tycker att idag är en jobbig dag…

I år är jag ”No ones Valentine”. Förra året däremot släppte jag (imorgon, den 15/2) en låt dedikerad till min, vad jag trodde då, livskamrat, på dennes födelsedag. För mig är det en kärleksförklaring om något. För en annan kan det uppfattas som ”PANIK”. 😂 Ni hör låten här.

livet

Livet är bra märkligt. Från en dag till en annan kan det vända. Jag har mina skärmglasögon på sedan igår. Moderna, inte sant. Back to the seventies helt enkelt.

Lär dig uppskatta lugnet av att ”ha”

Varför är det som så, att så många av oss verkar uppskatta det vi inte vet eller har mer än det vi faktiskt vet och har? Låt oss resonera lite kring det så här på alla hjärtans dag!

För dig som helt saknar fantasi i hur du med enkla (och mindre enkla beroende på…) medel kan ”uppvakta” din partner mer i vardagen, fortsätt läsa för mina 18 tips!

Är vi dömda?

Det är som att vi har en inbyggd dragning mot det ouppnåeliga – det som är på avstånd, mystiskt eller ännu inte vårt. Det finns flera möjliga förklaringar till varför vi tenderar att längta efter det vi saknar mer än att uppskatta det vi har.

Dopamin och jakten på det nya

Vår hjärna är byggd för att söka belöning. Dopamin, signalsubstansen som driver motivation och lust, triggas ofta mer av förväntan än av själva upplevelsen. Det är därför vi kan drömma om en framtida kärlek, ett nytt jobb eller en semester med en euforisk känsla – men när vi väl är där är det sällan lika magiskt som vi föreställt oss.

Social jämförelse och ouppnåelighetens lockelse

Vi tenderar att romantisera det vi inte har, delvis för att det skyddas från vardagens trivialiteter. En ny relation är spännande för att vi ännu inte sett den andra personens alla brister. En ouppnåelig person verkar mer intressant just för att de inte är tillgängliga. Paradoxalt nog kan vi också ta närhet och stabilitet för givet. Vi ser det gärna som en självklarhet att vår kära partner, vän, familj finns där. Men det är bara tills den dagen kommer och det förtroendekapitalet kanske är förbrukat och personen försvinner. Visst är det sorgligt?!

Brister i vår närvaro

Att uppskatta det vi har kräver nyfikenhet och närvaro. Det kräver aktivt lyssnande och ansträngning. Men vi är så distraherade. Vår uppmärksamhet är splittrad mellan alla skärmar, notiser, information och det ständiga bruset av jämförelser. Kanske har vi vant oss vid att fokusera mer på vad vi kan få och vad andra gör, än vad vi faktiskt har?!

Det mänskliga existensproblemet

Det här är en gammal filosofisk fråga. Är vi dömda att alltid söka efter något vi inte har? Kanske ligger en del av mänsklighetens utmaning i just denna rastlöshet eller lider vi alla av känslomässig ”ADHD”?

Så, om vi återknyter till att det är Alla hjärtans dag idag, vad skulle hända om vi istället för att jaga den ”perfekta” kärleken (eller bekräftelsen & ”kickar” som det ju egentligen handlar om) blev mer nyfikna på det som redan finns? Om vi såg med nya ögon på det invanda? Skulle det kanske förändra något?

Vad gör du i vardagen för att visa ”din person” att du bryr dig?

Här har jag listat några enkla sätt att visa kärlek varje dag i en relation.

Notera att min tanke här är att du skall göra det du normalt inte gör. Det som hen oftast ”sköter”. Inte för att hen tycker det är ”så roligt” eller egentligen ”vill”, utan för att det ”bara blev så”. Din lista kanske ser annorlunda ut men nu kan du få inspiration, utifrån min lista, till din alldeles egna.

Uppskattningslistan

Ta ut soporna & gör rent behållaren om det läckt!
Be om att få ”låna” hens bil & städa den
Töm återvinningskärlen & panta
Fyll på toapappret (innan det är kris)
Gör ren tandborstmuggen (ja det måste man…)
Hämta ny tandkrämstub (innan den andra är helt slut)
Fyll på med topz & bomullspads (innan helt slut)
Töm diskmaskinen (när den är klar, inte ”sen”))
Gör rent i vasken (innefattar att kasta skräpet i silen och göra rent med diskmedel i hela hon)
Fråga om ni skall ta en långpromenad någon gång i helgen (även om du inte gillar promenader)
Dammsug i hallen och köket om du känner smulor/grus (även om det ju ”dammsögs nyss”)
Gör kaffe/te på morgonen & väck hen med kaffe på sängen
Säg till din kära ”Jag är så glad att jag får ha dig i mitt liv!” eller något annat som är du
Gör rent spisfläkten
Torka ur kylskåpet och grönsakslådan
Fråga vad (inte ”om”) du skall handla på vägen hem
Boka in en överraskning, ex. biobesök, konsert, restaurang, en hotellnatt två månader fram i tiden och gör det gärna då & då. Välj gärna filmer, musik som ni båda kan uppskatta!
Vid toabesök. Spola med stängt lock. Kolla efteråt så det blev helt rent efter din spolning. Om inte. Gör rent en vända till, gärna med lite ”medel”!

No ones valentine

Till sist

Lycka till nu med kärleken och glöm inte bort att uppskatta varandra i vardagen! Du vill inte börja om med en ny och livet på ”apparna” är inte annat än tidsfördriv… så sluta romantisera om det om du nu gör det i din relation!