Tempo blir vår död, men inte här

I Stockholm mäts tiden i möten, gympass, parmiddagar och mikropauser.

Muren längs strandpromenaden
Muren längs strandpromenaden
Klosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden
Klosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden

Här i Vadstena räknar jag dopp i Vättern, samtal med främlingar längs strandpromenaden, steg längs Tycklingerundan och klockslag från klocktornet invid klosterträdgården. Här är tempot friskt, inte sjukt. Lugnet blir inte ett avbrott utan är en livsstil.

Lyxen i Vadstena är bara ett andetag bort från storstadens brus

Storgatan
Storgatan

Det finns en lyx som inte går att köpa. En sorts vardagsrikedom som infinner sig så fort jag kliver ur bilen i Vadstena. Luften är annorlunda här. Tempot är ett annat. Och varje gång jag kommer hit, hinner tanken ikapp mig:
”Vad gör jag ens i Stockholm?”

Mötesplats i Vadstena
Mötesplats i Vadstena

Missförstå mig rätt, jag älskar närheten till storstadens puls. Impulsiva möten, möjligheter, livets effentiva tempo. Men här, i Vadstena, får kroppen och hjärnan chans att synka igen. Här är livskvalitet något som sipprar in genom varje morgondopp i Vättern, varje promenad längs muren invid strandpromenaden, varje blick ut över pirens horisont eller kohagens front.

  1. Lugnet längs Tycklingerundan
    Lugnet längs Tycklingerundan

Jag startar gärna dagen med Tycklingerundan (~4,5 km), där sjön ligger spegelblank och dimman dansar över vattnet. Sen blir det ett morgondopp eller varför inte tre om dagen? Både morgon, middag och kväll. Jag skippar duschen och tvagar mig i Vättern med andakt, som om vattnet själv ville säga: ”Ta det lugnt, det är ingen brådska.”

Historia och nutid, hand i hand

Dagarna rinner fram i stilla takt även om det är mycket att göra på jobbet. Man hör klosterkyrkans klockor slå, möter både Birgittanunnor och turister i en ovanlig blandning av stillhet och nyfikenhet. Det är som att historia och nutid går hand i hand här, utan att trängas.

Framsidan av Mårten skinnares hus från 1500- talet
Baksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.
Baksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.
Text om Mårten Skinnares hus
Textskylt vid Mårten Skinnares hus
Sveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”
Sveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”
Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”
Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”
Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan
Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan

Att promenera längs strandpromenaden, förbi hamnen, piren och tillbaka till klosterträdgården det blir för mig terapi i rörelse. Allt detta får mig att uppskatta livet utanför jobbet. Det där livet som ibland glöms bort bland möten och bilköer.

Kanske är det bara något jag fått för mig.
Eller så är det här, i Vadstena, jag faktiskt känner vad som är viktigt.
Det är det här som är lyx. På riktigt.

Vad gör du för att unna dig lyx i vardagen?

Fågelliv längs Tycklingerundan.
Fågelliv längs Tycklingerundan.

❤️

 

Att leda utan att tävla. Om arv, miljö och modigt ledarskap.

Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska

Det där kan man säga lite i förbifarten, men egentligen säger det något ganska stort om mig och kanske om fler än man tror. För vi lever i ett samhälle som ofta hyllar tävlingsinstinkt, spetskompetens och tydlig framgång. Den som vill vinna, tar för sig, visar framfötterna, pushar sig själv och andra. Och visst finns det kraft i det.

Det finns också kraft i något annat.

Jag har alltid vetat att jag inte drivs av att vinna över andra. Jag sporras av något annat.  Min egen inre kompass, min känsla av mening och att göra något bra tillsammans. Men ibland kan det kännas som att det inte riktigt räcker. Att det liksom inte är det som värderas högst.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte riktigt dög.

När upplevelser från barndomen följer med in i vuxenvärlden

När jag som barn försökte själv, och det inte gick på första försöket, kunde min pappa ryta: ”Flytta på dig, du klarar inte det här.” Det blev ett eko som har följt mig. Som viskat att jag inte borde försöka, för jag kan nog ändå inte även om jag innerst inne visst ville försöka eller lära mig.

I skolan var det likadant . Jag fick aldrig testa på att sjunga solo. Jag var aldrig given chansen att kliva fram. Små saker, kanske. Men de formar en självbild. Och den bilden bär man med som vuxen, också som ledare.

Vad händer med ledarskapet då, om man inte är en tävlingsmänniska?

Jag tror inte det gör mig till en sämre ledare. Det gör mig däremot till en annan sorts ledare som drivs av något annat.

Jag har ingen direkt ”spetskompetens”.. Men jag har andra styrkor: jag läser människor. Jag känner stämningar. Jag vet när något skaver och jag har en intuition för vad som behövs när jag får utrymme och mandat att använda den.

Jag är nyfiken av mig och läser det som intresserar mig. Organisationspsykologi till exempel.

Just där ligger också en nyckel:

mandatet.

Om rollen, mandatet och gruppens ansvar

När man ingår i en grupp, till exempel en ledningsgrupp, är det avgörande att varje person vet vad deras roll är och att den rollen tillåts ta plats.

Om din uttalade funktion i en sådan grupp är att driva förändring, skapa opinion och utmana förlegade arbetssätt, då behöver du också få mandatet att göra det. Då finns kraften där. Då kommer du sporras och det du säger får tyngd.

Men om mandatet och uppdraget är otydligt, eller om gruppen i stort är rädd för förändring, ja, då blir det svårt att få genomslag oavsett hur mycket vilja, mod eller idéer du bär på. Ser du poängen?

Att bygga team med helhet, inte bara delar

Det här är en aspekt som ofta förbises när man sätter ihop team eller ledningsgrupper. Man väljer personer som är bra på att leda varsin respektive del men man tänker inte alltid på helheten. Hur ska vi fungera tillsammans? Vilka roller behöver vi för att komplettera varandra? Har alla det mandat som krävs för att faktiskt göra det vi säger att vi vill?

Det yttersta målet för en ledningsgrupp är ofta att driva förbättring och förändring. Då behöver man både trygghet och utmaning. Stabilitet,  mod och handlingskraft!

Man behöver olikheter samt förståelse för varför de behövs. Utan detta tappar de sitt värde och sin synergi.

Att sätta någon i en roll som ”förändringsdrivare” utan att ge den personen förtroendet att driva förändring är inte bara ineffektivt, det är demotiverande. Och det riskerar att tysta precis de röster som man egentligen borde förstärka.

Mitt icke-tävlande är min största styrka

Det gör att jag inte behöver vinna. Jag behöver inte stå över andra. Jag vill stå med andra. Skapa tillsammans och framför allt, jag vill se till att jag inte behövs… Och det är också ledarskap. Ett som bygger på tillit, samspel och transparens snarare än kontroll och konkurrens.

Kanske är det just mina erfarenheter som extern konsult och av att som barn inte ha blivit sedd  som gör att jag ser andra så tydligt idag och jobbar hårt för att försöka implementera hållbara lösningar istället för short cuts och workarounds?

Att tävla med andra är för mig lönlöst. Det är helt ointressant för mig vad andra gör och inte. Så länge jag ger mitt allt och gör mitt bästa i att inte låta rädslorna styra så sover jag gott om nätterna.


En fråga till dig som läser

Hur ser du på din roll i det sammanhang du verkar i? Strunta i vilken titel du har.

Vad är egentligen din funktion i gruppen du tillhör, utifrån ett helhetsperspektiv? Inte bara utifrån din arbetsbeskrivning, utan utifrån vad gruppen verkligen (handen på hjärtat nu, bara för dig själv!) behöver för att växa, förändras, utmanas och lyckas, tillsammans.

Det är ju först vi greppat denna viktiga fråga som vi kommer kunna göra skillnad, på riktigt! Och i min värld är det chefens ansvar att se till att var och en har koll på detta!

❤️