I Stockholm mäts tiden i möten, gympass, parmiddagar och mikropauser.
Muren längs strandpromenadenKlosterkyrkan sedd från filten vid muren längs strandpromenaden
Här i Vadstena räknar jag dopp i Vättern, samtal med främlingar längs strandpromenaden, steg längs Tycklingerundan och klockslag från klocktornet invid klosterträdgården. Här är tempot friskt, inte sjukt. Lugnet blir inte ett avbrott utan är en livsstil.
Lyxen i Vadstena är bara ett andetag bort från storstadens brus
Storgatan
Det finns en lyx som inte går att köpa. En sorts vardagsrikedom som infinner sig så fort jag kliver ur bilen i Vadstena. Luften är annorlunda här. Tempot är ett annat. Och varje gång jag kommer hit, hinner tanken ikapp mig: ”Vad gör jag ens i Stockholm?”
Mötesplats i Vadstena
Missförstå mig rätt, jag älskar närheten till storstadens puls. Impulsiva möten, möjligheter, livets effentiva tempo. Men här, i Vadstena, får kroppen och hjärnan chans att synka igen. Här är livskvalitet något som sipprar in genom varje morgondopp i Vättern, varje promenad längs muren invid strandpromenaden, varje blick ut över pirens horisont eller kohagens front.
Lugnet längs Tycklingerundan
Jag startar gärna dagen med Tycklingerundan (~4,5 km), där sjön ligger spegelblank och dimman dansar över vattnet. Sen blir det ett morgondopp eller varför inte tre om dagen? Både morgon, middag och kväll. Jag skippar duschen och tvagar mig i Vättern med andakt, som om vattnet själv ville säga: ”Ta det lugnt, det är ingen brådska.”
Historia och nutid, hand i hand
Dagarna rinner fram i stilla takt även om det är mycket att göra på jobbet. Man hör klosterkyrkans klockor slå, möter både Birgittanunnor och turister i en ovanlig blandning av stillhet och nyfikenhet. Det är som att historia och nutid går hand i hand här, utan att trängas.
Framsidan av Mårten skinnares hus från 1500- taletBaksidan av köpmannen Mårten Skinnares hus med preveten på ovanvåningen.Textskylt vid Mårten Skinnares husSveriges första mentalsjukhus från 1757 flr ”tolv usla, svagsinte och radande personer”Skylt om & framför det så kallade ”Stora Dårhuset”Klosterkyrkan sedd från fälten längs Tycklingerundan
Att promenera längs strandpromenaden, förbi hamnen, piren och tillbaka till klosterträdgården det blir för mig terapi i rörelse. Allt detta får mig att uppskatta livet utanför jobbet. Det där livet som ibland glöms bort bland möten och bilköer.
Kanske är det bara något jag fått för mig.
Eller så är det här, i Vadstena, jag faktiskt känner vad som är viktigt.
Det är det här som är lyx. På riktigt.
Det där kan man säga lite i förbifarten, men egentligen säger det något ganska stort om mig och kanske om fler än man tror. För vi lever i ett samhälle som ofta hyllar tävlingsinstinkt, spetskompetens och tydlig framgång. Den som vill vinna, tar för sig, visar framfötterna, pushar sig själv och andra. Och visst finns det kraft i det.
Det finns också kraft i något annat.
Jag har alltid vetat att jag inte drivs av att vinna över andra. Jag sporras av något annat. Min egen inre kompass, min känsla av mening och att göra något bra tillsammans. Men ibland kan det kännas som att det inte riktigt räcker. Att det liksom inte är det som värderas högst.
Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte riktigt dög.
När upplevelser från barndomen följer med in i vuxenvärlden
När jag som barn försökte själv, och det inte gick på första försöket, kunde min pappa ryta: ”Flytta på dig, du klarar inte det här.” Det blev ett eko som har följt mig. Som viskat att jag inte borde försöka, för jag kan nog ändå inte även om jag innerst inne visst ville försöka eller lära mig.
I skolan var det likadant . Jag fick aldrig testa på att sjunga solo. Jag var aldrig given chansen att kliva fram. Små saker, kanske. Men de formar en självbild. Och den bilden bär man med som vuxen, också som ledare.
Vad händer med ledarskapet då, om man inte är en tävlingsmänniska?
Jag tror inte det gör mig till en sämre ledare. Det gör mig däremot till en annan sorts ledare som drivs av något annat.
Jag har ingen direkt ”spetskompetens”.. Men jag har andra styrkor: jag läser människor. Jag känner stämningar. Jag vet när något skaver och jag har en intuition för vad som behövs när jag får utrymme och mandat att använda den.
Jag är nyfiken av mig och läser det som intresserar mig. Organisationspsykologi till exempel.
Just där ligger också en nyckel:
mandatet.
Om rollen, mandatet och gruppens ansvar
När man ingår i en grupp, till exempel en ledningsgrupp, är det avgörande att varje person vet vad deras roll är och att den rollen tillåts ta plats.
Om din uttalade funktion i en sådan grupp är att driva förändring, skapa opinion och utmana förlegade arbetssätt, då behöver du också få mandatet att göra det. Då finns kraften där. Då kommer du sporras och det du säger får tyngd.
Men om mandatet och uppdraget är otydligt, eller om gruppen i stort är rädd för förändring, ja, då blir det svårt att få genomslag oavsett hur mycket vilja, mod eller idéer du bär på. Ser du poängen?
Att bygga team med helhet, inte bara delar
Det här är en aspekt som ofta förbises när man sätter ihop team eller ledningsgrupper. Man väljer personer som är bra på att leda varsin respektive del men man tänker inte alltid på helheten. Hur ska vi fungera tillsammans? Vilka roller behöver vi för att komplettera varandra? Har alla det mandat som krävs för att faktiskt göra det vi säger att vi vill?
Det yttersta målet för en ledningsgrupp är ofta att driva förbättring och förändring. Då behöver man både trygghet och utmaning. Stabilitet, mod och handlingskraft!
Man behöver olikheter samt förståelse för varför de behövs. Utan detta tappar de sitt värde och sin synergi.
Att sätta någon i en roll som ”förändringsdrivare” utan att ge den personen förtroendet att driva förändring är inte bara ineffektivt, det är demotiverande. Och det riskerar att tysta precis de röster som man egentligen borde förstärka.
Mitt icke-tävlande är min största styrka
Det gör att jag inte behöver vinna. Jag behöver inte stå över andra. Jag vill stå med andra. Skapa tillsammans och framför allt, jag vill se till att jag inte behövs… Och det är också ledarskap. Ett som bygger på tillit, samspel och transparens snarare än kontroll och konkurrens.
Kanske är det just mina erfarenheter som extern konsult och av att som barn inte ha blivit sedd som gör att jag ser andra så tydligt idag och jobbar hårt för att försöka implementera hållbara lösningar istället för short cuts och workarounds?
Att tävla med andra är för mig lönlöst. Det är helt ointressant för mig vad andra gör och inte. Så länge jag ger mitt allt och gör mitt bästa i att inte låta rädslorna styra så sover jag gott om nätterna.
En fråga till dig som läser
Hur ser du på din roll i det sammanhang du verkar i? Strunta i vilken titel du har.
Vad är egentligen din funktion i gruppen du tillhör, utifrån ett helhetsperspektiv? Inte bara utifrån din arbetsbeskrivning, utan utifrån vad gruppen verkligen (handen på hjärtat nu, bara för dig själv!) behöver för att växa, förändras, utmanas och lyckas, tillsammans.
Det är ju först vi greppat denna viktiga fråga som vi kommer kunna göra skillnad, på riktigt! Och i min värld är det chefens ansvar att se till att var och en har koll på detta!
Jag skriver ofta om mod utifrån ledarskap och att leda andra. Om att våga kommunicera öppet och att sätta gränser. Det finns en frihet i att möta konflikter och obekväma sanningar. Ju mer jag fördjupar mig i ämnet och lever mitt liv, ömsom singel ömsom i nån ”kärleksrelation” som man aldrig vet längden på, desto tydligare blir det för mig att det inte stannar vid det professionella
När vi lär oss tidigt att det är fel att uttrycka vad vi tycker – för att det kan såra någon – då växer vi ofta upp med en känsla av skuld kopplad till vår egen sanning. Vi börjar tro att vi orsakar andras smärta bara genom att vara ärliga. Men att vara ärlig är inte att vara elak – det är att vara modig.
Det är inte lätt
Vi människor är komplexa varelser, präglade av både genetik och miljö. Våra beteendemönster formas tidigt – vissa sitter djupt rotade i vårt nervsystem, andra i våra erfarenheter. Vi lär oss – ibland omedvetet – att undvika, anpassa oss, tysta ner eller fly ifrån det som skaver. Rädslan får oss att skydda oss själva, men ofta på bekostnad av andra.
Det där med rädslor
Det här blir särskilt tydligt när kommunikationen brister. När vi är rädda för konflikt. För att såra och inte bli omtyckt. Den rädslan kan bli så stark att vi hellre undviker något eller någon istället för att säga som det är. Vi tror att vi skyddar relationen, personen. I själva verket skapar vi en tystnad som gör mer skada än sanningen som vi försökte undvika
Jag ser det i team och jag upplever det i vänskap och familjer.
Samma mönster går igen:
Att vi undviker istället för att vara ärliga och rättfram
Vi är bekväma för vi pallar inte med att ta ansvar
Våra medmänniskor bemöts med ”tystnad” istället för tydlighet och sårbarhet
Resultatet av den där rädslan riskerar bli en person vars tillit till dig nu ställs på sin spets om denne varit emotionellt generös och lojal.
Plötsligt står nu där någon ensam i känslan av att den inte duger, inte är ”tillräcklig” eller kanske rentav ”onajs” att ha omkring sig. Dessa beteenden skapar känslan av ”utanför” kära vänner.
För att någon annan inte vågade möta det som var svårt.
Känslomässig skuld
Att agera utifrån rädslor är tyvärr vanligt. Det handlar inte bara om enskilda val. Det handlar om hur vi formats i yngre dagar. Både biologiskt (arv & genetik) och socialt (miljö). Om vi har växt upp i miljöer där konflikter var laddade, där man undvek känslor och där tystnad var tryggare än ärlighet, ja då bär vi med oss en känslomässig skuld. Då är det inte så konstigt att vi fortsätter agera på samma sätt nu även som vuxna, som chefer och till och med som vänner.
Men det är inte oföränderligt.
💡 Man kan träna upp mod. 💡 Bli medveten om sina mönster. 💡 Börja välja annorlunda – även när det känns obekvämt.
Lär leda dig själv innan du leder andra
Svaret är självledarskap. Det kräver reflektion. Och framför allt kräver det viljan att inte låta rädsla styra i våra relationer, vare sig på jobbet eller i det privata livet.
Jag säger inte att det är lätt utan bara att det är nödvändigt om du vill skapa en schysst miljö.
Hjälp till självhjälp
Det finns mängder med böcker, poddar och influencers att följa i ämnet.
PS: Slutligen vill jag be er hålla utkik efter de där guldkornen som – utan att man ens ”förtjänat” det – visar omtanke, uppskattning och respekt. De finns och de är guldkorn som du bör ta vara på. 🌟
🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu
Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.
Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.
🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar
Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:
”Det där var nog bara ett skämt.”
”Han menade nog inget illa.”
”Jag är kanske bara känslig.”
Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.
🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet
Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:
En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.
Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.
En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.
Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.
Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är
Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.
Du är inte krävande för att du att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.
Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!
För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:
När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛
När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛
När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛
Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.
Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer
Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.
Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.
För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?
Sammanfattningsvis vill jag säga.
Välj dig själv. När du gör det så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!
Låt oss inte heller glömma att:
🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.
🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.
🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!
🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.
🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.
Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️
Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.
Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.
Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.
Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft
Vad händer när vi inte känner trygghet?
Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.
Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.
Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.
Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.
Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.
Att våga fråga, göra fel och erkänna det
Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.
Rädslan att släppa på egot och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.
Mod nu, varför?
Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:
auktoritet, kontroll, handlingskraft.
Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.
När vär(l)den förändras.
Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.
Brené Brown säger:
”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”
Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.
Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:
sömnen
maten
träningen
vänskapen
skrattet
stillheten
det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.
Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.
Magnolia i Vadstena. Foto: Sara Berg.På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.
Se till att vara förberedd
För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.
Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.
Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.
Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.
Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.
Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan
Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.
Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!
Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .
Demonstranternas slagord var:
”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”
Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?
För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!
En selfie?
Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.
Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.
Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!
Hur tar du ansvar?
Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.
Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.
För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.
Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.
Jag vägrar gå sönder av stress.
För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.
1. Löneförväntanssamtalet: lyssna, kartlägg och skapa samsyn
Syfte
Att förstå medarbetarens förväntningar inför kommande lönerevision, befordran eller en ny roll. Det här samtalet påverkar grunden för lönebeslutet längre fram.
Som chef kan du tänka på att:
Visa mod genom att lyssna helhjärtat även om förväntningarna kan kännas höga eller oväntade – din medarbetares ”sanning” kanske är någon helt annan än din.
Ställa nyfikna frågor om inställning/mindset, kultur, arbetsmiljö i relation till prestation, ansvar och utveckling – tycker du att din medarbetare bidrar på rätt sätt?
Vara så transparent du kan om lönestruktur, budget och om organisationens möjligheter eller ev. nya krav – har din medarbetare utmaningar som du ser det? Våga ta upp dem som utvecklingsmöjligheter!
Ge ärlig återkoppling och det skall alltid ske med omtanke och respekt – alla vill göra bra och bli bekräftade. För att kunna utveckla våra medarbetare behöver vi vara bra på att hjälpa dem se det de inte själva ser ibland!
Det kräver mod att ta upp känsliga ämnen och att inte ducka för svåra frågor. Sen gäller det att stå kvar även när du inte har alla svar, även chefer är människor, inte maskiner!
Målet är alltså att skapa en samsyn och förståelse inför kommande beslut och visa att du tar medarbetarens perspektiv ochvutveckling på allvar.
2. Löneförhandling: förbered, förklara och förankra
Syfte
Att komma fram till en faktisk lön, ofta i samband med ett jobberbjudande, en befordran eller den årliga revisionen. Här behöver du som chef skapa tydlighet, struktur och ha modet att stå för det som beslutas.
Som chef kan du då behöva tänka på att:
Våga vara tydlig med löneramar, argument och grunder för ditt beslut
Förklara sakligt och empatiskt särskilt om beslutet inte matchar medarbetarens förväntan
Stå upp för organisationens riktlinjer utan att förminska individens känslor (detta kräver empati och lite ”finess”)
Håll dialogen öppen även om ni inte är helt överens
Erbjud alternativ eller utvecklingsvägar om löneutrymmet är begränsat. Även ”möjligheter” kan motivera dina medarbetare men lova inte guld om du kommer leverera brons…
Det krävs mod och finess att stå upp för ett ”negativt beslut ”och samtidigt också leverera ett schysst motiv.
Målet är att landa i en lösning som känns rättvis, tydlig och grundad och samtidigt behålla relationen och engagemanget. En omotiverad medarbetare är verkligen något vi vill undvika.
Mod som ledarskapsverktyg i lönesamtal
Att hantera lönefrågor med mod innebär inte att ha alla svar! Det som krävs däremot är att du vågar möta medarbetaren i samtalet fullt ut. Det viktiga då blir ju att:
Vara närvarande även i det som är känsligt att prata om. Hur trivs medarbetaren och hur bidrar denne i gruppen med mindset och kompeten t.ex. Vilken utvecklingspotential har den och matchar det dennes förväntningar? Om inte, våga utveckla vad som faktiskt krävs!
Säga det som ”behöver sägas” och på ett respektfullt sätt. Ibland kan det vara så att medarbetaren kanske borde överväga att ”växa” i en annan riktning? Och den resan kan man som chef fantiskt vara med i!
Stå för ditt beslut men också vara öppen för dialog och kanske vara en ögonöppnare för din medarbetare.
Säga “jag hör dig” även när du inte levererar det mest positiva beskedet men aldrig glömma människan bakom rollen/leveransen!
Lönesamtal är sällan enkla men de är avgörande för tillit, motivation och rätt utveckling. Som chef behöver du både struktur, empati och mod att leda samtalen med medarbetaren/personen i fokus.
Varmt lycka till nu med att skapa en schysst & utvecklande kultur på ditt företag!
Politiker och ledare, som borde vara förebilder, agerar impulsivt. De byter åsikt över en natt och prioriterar maktspel framför långsiktig stabilitet. Egot blir allt större och farligare.
Relationer tar slut lika snabbt som de började. Detta eftersom många jagar nästa kick och uppmärksamhet snarare än att bygga något hållbart. Den som sår och vattnar för ju skörda, men vi orkar inte ens vattna… Vi är dessutom fast i apparnas klor och uppskattar bra filter och ”likes” mer än normalt hederligt umgänge.
De flesta av oss är rädda att bli avvisade. Detta hanterar vi på olika sätt. En del av oss går innan vi ens kommit fram, andra utövar härskartekniker för att framhäva sitt ego som drivs av rädsla och en tredje kanske faktiskt vågar uttrycka sin oro. Men dessa är inte majoritet.
Snabba lösningar, ytliga beslut och fega val har blivit norm, men till vilket pris?
Sanningen är ju att tillit kräver mod och mod är en bristfällig vara i dagens samhälle. Vi har låtit kapten Rädsla ta över rodret.
Så vad krävs då?
Mod är att vara ärlig.
Att våga säga sanningen även när den är obekväm istället för att linda in, smyga undan eller spela dubbelspel – det är attraktivt.
Mod är att vara konsekvent.
Att stå för det du sagt och gjort även när det blåser. Ingen litar på den som ständigt vänder kappan efter vinden. Konsekventa personer blir förutsägbara och det inger en känsla av trygghet.
Mod är att vara sårbar.
Våga stå upp för det du känner och vill. Om du tänker efter så är det ju det enda vettiga. Vad är motpolen till sårbarhet och vem låter du dirigera ditt liv egentligen?
Mod är att ta ansvar. Erkänn när du gör fel istället för att skylla ifrån dig eller fega ur. Gör om och gör rätt, det är mänskligt att göra fel.
Mod att reflektera. Även solen har fläckar så det är OK att komma på att man gjorde fel. Så länge du hade goda intentioner då så kan du ju sova gott!
Mod är att välja rätt och inte bara göra det som är ”lätt”.
Som att stå upp för något du tror på eller någon du älskar, även om omgivningen skruvar på sig. Att stå pall när det blåser helt enkelt, för vad är viktigare än du och din(a) allra närmsta? De som fnyser eller himlar med ögonen har nog en del att bearbeta själva, så brukar det ofta vara.
Agenda 2030
handlar om att skapa en hållbar värld, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Men hur ska vi klara det om vi inte ens kan skapa hållbara relationer med varandra? Politik, företagande, utveckling och underhåll, allt kräver kommunikation av något slag för att kunna överleva.
Tillit är grunden för all hållbarhet.
Och tillit kräver mod att reflektera, ta ansvar, ”mind your own business”, vara schysst och rak och mod att våga ”stå pal” när det stormar.
Skippa spelet. Släpp fegheten. Börja vattna där du står och leta inte fel. Leta istället efter de där guldkornen i din vardag. De där fina gesterna. Och våga ge av dig själv och din tid. Tid är dyrbart och den finaste gåvan man kan få av något!
Våga vara en person som går att lita på. För vad är alternativet?
Det har plötsligt blivit en grej att på sociala medier fokusera på Trumpadministrationens lågvattenmärken. Nu senast ifrågasättandet av Volodymyr Zelenskyjs klädval. Som om det faktum att han väljer militärgröna eller ”neutrala” tröjor framför kostym spelar någon som helst roll. Det vi ju att det inte gör.
Det som länge varit en del av Zelenskyjs image och hans sätt att bli folklig, används nu indirekt mot invånarna i Ukraina, för att få ett liv i fred. Det är lågt av män med så mycket makt.
Men att det uppmärksammas mer än andra enligt mig, mer viktiga, handlingar på sociala medier, det är ju nästan lika lågt. Plötsligt delar alla bilder på Trump och Zelenskyj i olika kroppspositioner som alla symboliserar någon form av maktutövande, på sina sociala medier. Som att vi på riktigt tycker att det som pågår, smutskastning och annat, verkligen är det som betyder något.
Vi har help plötsligt massor med åsikter om kläder på arbetsplatsen och huruvida det är ”respektabelt” eller inte för en statsman att gå klädd ”casual” på arbetet. Som om det vore den mest brännande politiska frågan just nu, vilken klädkod Zelenskyj skrev under när han tog jobbet.
Såg vi inte detta komma?
För snälla. Det här handlar ju inte om klädkoder. Vi vet ju alla att man med kläder, sänder signaler och ”kommunicerar”. Det är inget nytt, så på ett sätt kan man ju säga att JD Vance har ”rätt”. För med kläder KAN man vinna respekt. Samtidigt som vi ju alla med lite vett vet, att det ju är oväsentligt i frågan om huruvida kriget är rättfärdigat eller ej (det är aldrig rättfärdigat med krig BTW) vilka kläder Ukrainas president bär.
Det som nu sker att härskarteknika Zelenskyj genom att i grupp och global direktsändning dessutom, kommentera hans ”trovärdighet” pga hans yttre attribut, i form av klädsel, visar bara på ren desperation. Man inte har något annat att komma med från Trumps administration och vi låter Trump lyckas med det genom allt snack. OM det är någon som vet hur man skapar ”spridning” och debatt så är det ju han.
Zelenskyj har redan visat sin ”kostym”
President Zelenskyjs sätt att hantera attacken på däremot visar än mer på hans starka ledarskap och att han inte behöver en så dyr kostym. Det som sker nu framför våra ögon, där vi, massan, med makt och perception manipuleras att titta åt fel håll, är inte bra. För medan vi slänger ut inlägg om denna händelse och visserligen fruktansvärda beteende, så väljer svensk media att bortse från det faktum att nazisthälsningar utan att det uppmärksammas och fördöms i media sakta sakta tillåts. Silent approval kan man kalla det. DET mina vänner, tycker jag är läskigt.
Makt, kläder och kroppsspråk, vem får bryta normen?
Kläder och kroppsspråk har alltid varit en maktsymbol. Vi har internaliserat vissa idéer om hur en ”respektabel” ledare ska se ut. Kostym, slips, klackar och pennkjol, blus och välfriserat. Men makt handlar också om vem som har råd att bryta dessa normer. En miljardär, och vi vet alla vem jag i detta inlägg syftar på, kan skutta runt som ett barn på en scen i keps och tisha och ändå tas på allvar. Just för att hans status redan är etablerad. En kvinna i politiken däremot måste fortfarande väga varje klädval på guldvåg för att inte uppfattas som för hård eller för mjuk.
När Trump går runt i sin sladdriga kostym och röda slips är det ingen som ifrågasätter hans stil. När Steve Jobs dök upp i sin svarta polotröja och sneakers blev det hans signum. Men när Zelenskyj väljer en tröja framför en kavaj blir det plötsligt ett ”problem”. Det är inte en slump. Det handlar om vem som får bryta normen utan att ifrågasättas. Av en ledare för ett land som kämpar för sin överlevnad,
Där man siktar. #Banksy
Rädsla, flockbeteende och härskartekniker
Att Zelenskyjs kläder nu används som en attack handlar inte bara om yta. Det är en klassisk härskarteknik, när man inte kan angripa någons faktiska budskap, ifrågasätter man deras yttre attribut. Man ser det överallt i politiken. Man kallade Greta Thunberg för ”arg”, Hillary Clinton för ”stel”, Olof Palme var för ”känslosam”. Nu är det Zelenskyjs tur att ifrågasättas, inte för sin politik, utan för sin tröja.
Men det verkligt oroande är inte att vissa försöker använda den här strategin. Det oroande är att vi låter oss luras av den. Vi (och framför allt media som påverkar folkmassan) ger sändningstid åt idioters meningslösa diskussioner om någons kläder istället för att se vad som faktiskt händer runt omkring oss.
När nazisthälsningar normaliseras utan reaktioner
I veckan som gick (v. 9) så hände det igen. Under en konferens i Maryland (CPAC) gjorde Steve Bannon en gest som påminde om nazisthälsningen under sitt tal. En gest som, för bara några år sedan, hade orsakat en internationell debatt om högerextremismens framfart. Nu gick denna gest nästan obemärkt förbi, i alla fall i svensk media. Här väljer vi att fokusera på tuppar i ”kostymer”.
Det här är farligt. Inte bara för att det visar att extremhögern blivit mer självsäker, utan för att det visar att vi andra börjar vänja oss. Normalisering sker inte genom stora chocker, utan genom små förskjutningar. Internalisering sker subtilt och med små små steg. När vi tyst går vidare, när vi fokuserar på trivialiteter istället för det verkliga hotet, då har vi redan börjat förlora.
Så vad ska vi fokusera på?
Vi måste börja se mönstren. Inte låta oss dras med i det som egentligen inte ”är viktigt”. Vi måste börja förstå hur makt fungerar, hur normer används som vapen och hur vi luras att lägga fokus på fel saker. Att Zelenskyj inte bär kostym och att det nu används som ett vapen inom politiken, är en icke-fråga som vi faktiskt kan påverka genom att inte låta det ta över vårat flöde. Att högerextrema får allt mer utrymme, och att vi tyst låter det ske, är däremot en av vår tids viktigaste frågor.
Det krävs mod att bryta ett flockbeteende. Att inte låta sig svepas med i de narrativ som håller på att styra bort oss från det som verkligen betyder något. Att reagera när vi ser extremism normaliseras, även när det sker i små steg. Civilkurage och eftertänksamhet är viktigare nu än någonsin.
Så nästa gång någon vill prata om hur Trumpadministrationen härskarteknikar, ge dem det inte. De kommer fortsätta göra det så länge det funkar för att den stora massan inte ens förstår vad som sker. All publicitet är ”bra” publicitet, glöm inte det. Det är bara att titta på alla de som köper sex och lyckas börja om och bli än mer omtyckte på kuppen… Vi är ett ”dumt” och ofta ”stumt” folk tyvärr.
Ställ en motfråga till dig själv: Varför är det här viktigare info att dela än att vi har nazister och oskyldiga som mördas på våra gator, i skolor och i sina hem?
Det är som med allt annat. Det som får fokus är det som kommer förstärkas i längden.
