Sju år utan Tim Bergling och ett allt starkare eko av hans liv

Igår var det sju år sedan Tim Bergling, känd som Avicii, gick bort.

(Bilden är lånad från MidnightDanceMusic)

Hans musik lever vidare. Det gör också det eko han lämnade efter sig. Ett eko som handlar om mer än musik, som handlar om oss alla.

För bakom varje artist, chef, småbarnsförälder, student, kollega, granne som identifierar sig som svensk, nysvensk, icke-binär, medelålders, junior eller senior, finns en människa. Och många av oss kämpar, i tystnad.

Tim var en av dem.
Hans bortgång blev en tuff väckarklocka. En tragisk påminnelse om hur lätt det är att förlora sig själv i ett samhälle som aldrig riktigt tillåter oss att stanna upp. Ett samhälle där pengar allt mer styr och ställer. Men frågan är:

Varför måste någon dö för att vi ska vakna till liv?

Jag var nära att krascha själv

För mig blev pandemin en omedveten räddning. När världen tvingades pausa, stannade även jag. Det var först då jag insåg hur högt jag gasat. Hur jag förtryckt känslor, sorger och behov för att orka, leverera och vara duktig.

Mitt gamla mantra var:
”Känn inte efter så mycket.”
Och det funkade, tills det inte gjorde det längre.

Idag lever jag efter något helt annat:
Våga vara ärlig mot dig själv och andra, men gör det med hjärtat som källa.

Vi behöver ta ansvar över vårt eget välmående

Det handlar inte om att vara egoistisk. Det handlar om självledarskap.
Att ta ansvar för sin egen ork, sin egen riktning, sitt eget liv.

Det börjar med reflektion:
Hur mår jag egentligen? Vad behöver jag just nu?
Och det fortsätter med att våga agera på svaren, även när (inte ”om”) de är obekväma.

Kroppen bär sinnet

Fysisk aktivitet, sömn, bra mat (och rätt omega 3 för att dämpa kronisk inflammation…) det är inte bara “bra att ha”. Det är fundamentalt.
När vi rör på oss, sover ordentligt och ger kroppen rätt bränsle så orkar vi tänka klarare, känna djupare och stå stadigare.
Det är inte rocket science men det är likväl livsvetenskap.

Återhämtning är inte belöning: det är bränsle

Vi måste sluta se pauser som något vi ”unnar oss” efter prestation.
Återhämtning är förutsättningen för att kunna prestera över tid och framför allt för att orka leva.
Ingen orkar alltid. Och ingen ska behöva göra det heller.

Ödmjukhet och sårbarhet: inte en svaghet utan styrka

Vi lever i ett hårt samhälle.
Snabbt, prestationsinriktat, dömande.
Men det vi egentligen längtar efter är inte perfektion utan äkthet (och kärlek).

Att våga visa oss som vi är. Säga ”jag vet inte”, ”jag behöver hjälp”, ”jag orkar inte idag”.
Det är modigt.
Vi skulle må så mycket bättre om vi dömde mindre och förlät mer, både varandra och oss själva.

Alla gör vi tokiga val ibland.
Det viktiga är inte att aldrig falla utan att omge sig med människor som stannar kvar när man gör det. Inte kanske ser så klart. För ingen är perfekt.

Och riktiga vänner och äkta kärlek vet hur man tar sig vidare. ❤️

Alla kommer inte älska mig. Och det är okej.

Så länge jag vet att jag är en schysst människa med ”bjussig” attityd utan att för den sakens skull låta mig utnyttjas, kan jag stå kvar i det som är sant.
Det är så jag vill leva mitt liv idag. Med närvaro. Med hjärtat som kompass.
Inte perfekt men i alla fall ärligt.

Det här gäller alla.

Det handlar inte bara om kändisar eller artister. Det handlar om oss alla.
Oavsett roll, yrke eller bakgrund.
Vi behöver en ny kultur (och det börjar i småbarnsåldern men med oss vuxna!!!) där självledarskap, återhämtning, reflektion, fysisk och psykisk hälsa får vara grunden.
Om vi vågar prata om det som skaver och vågar låta sårbarhet få ta plats. Om vi lyckas se varandra, bakom prestationerna, då har vi kommit långt!

Tim är borta.
Men hans liv har fått ringar på vattnet.
Hans musik är odödlig men det är hans mänsklighet som borde få oss att tänka efter.

Låt oss inte somna om.
Låt oss ta hand om oss själva,

och varandra,

medan vi fortfarande har chansen.

För Tim. För dig. För oss alla.

❤️

1989-09-08 🍼

2018-04-20 🕊️

Mår du dåligt?

Om du mår dåligt kan det vara bra att prata med någon.

Det finns flera nummer som du kan ringa till.
Där finns personer att prata med.

Bris har telefonnummer 116 111.
Hit kan barn ringa.

Jourhavande medmänniska har nummer 08 702 16 80.
Här finns personer som lyssnar.

Om det är väldigt allvarligt kan du ringa till 112.

På sajten 1177 finns många fler viktiga nummer.

Här är en länk till 1177

april 14, 2025april 15, 2025

Tydlighet kräver mod, men lugn bara, för det är så du bygger tillit

Om varför svävande svar riskerar att skada mer än ett ärligt nej och hur vi bygger tillit genom att våga vara raka.

Du skickar en inbjudan till något. En fråga om att ses. Något ärligt och öppet som visar att du vill träffa hen.

Du får ett svar i stil med:

”Jag behöver tänka på saken.”

Detta svar är ju ett svar. Absolut.

MEN.

De är ju ett icke-svar. Ett slags kommunikativt pausläge där du, som vågade bjuda in, plötsligt står kvar med en oskön osäkerhet och risken att man då börjar övertänka (särskilt som HSP) är stor.

-”Var jag alltså inte ens värd en förklaring till varför hen måste ”tänka på saken”? Vill hen inte? Behöver hen ordna barnvakt? Har hen inte råd? Vill hen kolla om något skojsigare kommer dyka upp? I så fall är det ju schysst att säga det, som en förklaring, om man nu faktiskt vill men är osäker på om det rent tekniskt/praktiskt, går. Och om man faktiskt inte vill är det lika bra att säga ”nej”, direkt.”

Vad vill du skicka för signaler?

Det är nämligen inte ovanligt att den som är tydlig med vad hen vill lämnas med känslan av att vara lite för mycket, lite för på eller faktiskt till och med lite… oviktig? När det egentligen är den som duckar ett rakt svar som borde ta en extra titt i spegeln.

Jag har själv varit där.

I vänskap. I dejting. I arbetsrelationer.
Och jag har märkt hur lätt det är att hamna i ett slags inväntande limbo, där man glatt ställer frågan och får… radiotystnad eller ett svepande ”kanske”. Besvikelsen är ett faktum och egot får sig en smäll på käften helt enkelt.😉

Idag gör jag annorlunda.

När jag får ett luddigt svar väljer jag att gå vidare och planera som om personen tackat nej. Inte för att straffa utan för att värna om min egen energi. Det minskar risken att jag börjar jaga, tjata, känna mig för på. Det gör mig fri och ger mig rätten att prioritera mig när någon annan väljer att inte göra det.

Men, när det handlar om någon jag bryr mig om på riktigt, då gör jag något mer. Jag försöker vara modig nog att berätta. Sätta ord på ett sådant svepande svar påverkar mig. Inte för att skuldbelägga, utan för att visa att jag vill förbättra. Att jag skulle uppskatta mer tydlighet då det faktiskt visar mer respekt.

Om personen då bryr sig om mig, om oss, finns ofta en vilja att förstå och förändra. Och då kan det hända något vackert: kommunikationen fördjupas. Tilliten växer. Vi börjar våga vara ärliga på riktigt, även när vi faktiskt inte vill, orkar eller känner att vi kan.

Men ibland sker det motsatta.

Personen backar. Eller skyller ifrån sig. Då vet jag: vi är inte på samma plats. Och det är okej, men då är det kanske inte en relation jag vill investera i längre. Jag kommer i alla fall se på den med lite andra ögon.

Jag har inte plats för människor som inte vågar ta ställning, visa respekt eller ta ansvar för hur deras kommunikation påverkar andra.

Tydlighet är inte bara planeringspraktiskt.

Det är omtanke. Det är mod.
Det är en handling av respekt.

Och jag tänker inte nöja mig med mindre.
Har du varit med om liknande? Hur påverkar luddiga svar dig och hur hanterar du dem?

PS: Det här handlar inte bara om artighet. Ofta har våra sätt att kommunicera eller undvika kommunikation, mycket djupare rötter. Många av oss bär med oss anknytningsmönster från barndomen som påverkar hur vi relaterar till andra som vuxna.

För den med otrygg eller ambivalent anknytning kan otydliga svar väcka stark osäkerhet och en känsla av att bli avvisad, även när det inte är meningen. Och den som har undvikande drag kanske tycker det känns obehagligt att ge ett tydligt nej, av rädsla att såra eller förlora sin självständighet.

Det betyder inte att vi är fast i våra mönster men det hjälper att förstå dem. Först då kan vi börja kommunicera på sätt som stärker våra relationer, istället för att omedvetet undergräva dem.

Dela gärna i kommentarsfältet – det här är ett samtal vi behöver ha mer öppet.

❤️

mars 8, 2025

Vi räcker till, min hyllning på Internationella kvinnodagen

Till alla krigare

Idag, på Internationella kvinnodagen, vill jag ta ett ögonblick för att hylla de kvinnor som omger mig – de som lyfter, inspirerar och stöttar mig att bli en bättre version av mig själv. Jag ser er. Jag ser ert slit, er kärlek och ert engagemang. Jag ser hur ni balanserar familj, arbete, vänskap och egna drömmar, ofta med en känsla av att aldrig riktigt räcka till. Men låt mig säga det högt och tydligt: Vi räcker till.

I en värld där det dolda förtrycket ofta går obemärkt förbi, där normer och osynliga krav skapar en ständig känsla av otillräcklighet, vill jag lyfta er.

Kvinnor bär ett osynligt ansvar, ett tyst krav på att alltid finnas där, att aldrig svika, att alltid ge mer. Dåligt samvete smyger sig på om vi tar oss egentid, om vi prioriterar oss själva, om vi sätter gränser. Men sanningen är att vi gör mer än tillräckligt. Vi är mer än tillräckliga.

Jag ser er mina väninnor, mina ”systrar”, mina kvinnliga kollegor och släktingar – så innerligt starka, kloka, kärleksfulla, ambitiösa och outtröttliga. Jag ser hur ni kämpar, hur ni aldrig ger upp, eller jo, ibland gör ni det, och det är OK! För ni är inte robotar! Jag ser hur ni varje dag skapar en bättre värld för er familj och för andra. Jag ser er, och jag vill att ni också ser er själva.

Så idag, och alla andra dagar, vill jag säga: Tack. Tack för att ni står vid min sida. Tack för att ni delar era historier, era sårbarheter och era segrar. Tack för att ni påminner mig om att tänka på mig själv och att bromsa in ibland, tack för att ni lyssnar på min musik om kärlek, läser mina inlägg om ledarskap och mod. Tillsammans kan vi hjälpa varandra. Vi inte bara existerar – vi förändrar, vi påverkar och vi är tillräckliga, precis som vi är.

Låt oss lyfta varandra, stötta varandra och påminna varandra om att vi inte behöver bära allt själva. Och framför allt – låt oss aldrig glömma att vi räcker till.

PS: Om vi fick leda världen hade den sett annorlunda ut… det vet vi. Låt oss då börja leda oss själva först, det tar tid att regera världen!

Jag älskar er!

♥️

februari 14, 2025

Lär dig älska det du har & visa det med handling

Glad alla hjärtans dag önskar jag dig! Särskilt du som inte är i en relation och kanske tycker att idag är en jobbig dag…

I år är jag ”No ones Valentine”. Förra året däremot släppte jag (imorgon, den 15/2) en låt dedikerad till min, vad jag trodde då, livskamrat, på dennes födelsedag. För mig är det en kärleksförklaring om något. För en annan kan det uppfattas som ”PANIK”. 😂 Ni hör låten här.

livet

Livet är bra märkligt. Från en dag till en annan kan det vända. Jag har mina skärmglasögon på sedan igår. Moderna, inte sant. Back to the seventies helt enkelt.

Lär dig uppskatta lugnet av att ”ha”

Varför är det som så, att så många av oss verkar uppskatta det vi inte vet eller har mer än det vi faktiskt vet och har? Låt oss resonera lite kring det så här på alla hjärtans dag!

För dig som helt saknar fantasi i hur du med enkla (och mindre enkla beroende på…) medel kan ”uppvakta” din partner mer i vardagen, fortsätt läsa för mina 18 tips!

Är vi dömda?

Det är som att vi har en inbyggd dragning mot det ouppnåeliga – det som är på avstånd, mystiskt eller ännu inte vårt. Det finns flera möjliga förklaringar till varför vi tenderar att längta efter det vi saknar mer än att uppskatta det vi har.

Dopamin och jakten på det nya

Vår hjärna är byggd för att söka belöning. Dopamin, signalsubstansen som driver motivation och lust, triggas ofta mer av förväntan än av själva upplevelsen. Det är därför vi kan drömma om en framtida kärlek, ett nytt jobb eller en semester med en euforisk känsla – men när vi väl är där är det sällan lika magiskt som vi föreställt oss.

Social jämförelse och ouppnåelighetens lockelse

Vi tenderar att romantisera det vi inte har, delvis för att det skyddas från vardagens trivialiteter. En ny relation är spännande för att vi ännu inte sett den andra personens alla brister. En ouppnåelig person verkar mer intressant just för att de inte är tillgängliga. Paradoxalt nog kan vi också ta närhet och stabilitet för givet. Vi ser det gärna som en självklarhet att vår kära partner, vän, familj finns där. Men det är bara tills den dagen kommer och det förtroendekapitalet kanske är förbrukat och personen försvinner. Visst är det sorgligt?!

Brister i vår närvaro

Att uppskatta det vi har kräver nyfikenhet och närvaro. Det kräver aktivt lyssnande och ansträngning. Men vi är så distraherade. Vår uppmärksamhet är splittrad mellan alla skärmar, notiser, information och det ständiga bruset av jämförelser. Kanske har vi vant oss vid att fokusera mer på vad vi kan få och vad andra gör, än vad vi faktiskt har?!

Det mänskliga existensproblemet

Det här är en gammal filosofisk fråga. Är vi dömda att alltid söka efter något vi inte har? Kanske ligger en del av mänsklighetens utmaning i just denna rastlöshet eller lider vi alla av känslomässig ”ADHD”?

Så, om vi återknyter till att det är Alla hjärtans dag idag, vad skulle hända om vi istället för att jaga den ”perfekta” kärleken (eller bekräftelsen & ”kickar” som det ju egentligen handlar om) blev mer nyfikna på det som redan finns? Om vi såg med nya ögon på det invanda? Skulle det kanske förändra något?

Vad gör du i vardagen för att visa ”din person” att du bryr dig?

Här har jag listat några enkla sätt att visa kärlek varje dag i en relation.

Notera att min tanke här är att du skall göra det du normalt inte gör. Det som hen oftast ”sköter”. Inte för att hen tycker det är ”så roligt” eller egentligen ”vill”, utan för att det ”bara blev så”. Din lista kanske ser annorlunda ut men nu kan du få inspiration, utifrån min lista, till din alldeles egna.

Uppskattningslistan

Ta ut soporna & gör rent behållaren om det läckt!
Be om att få ”låna” hens bil & städa den
Töm återvinningskärlen & panta
Fyll på toapappret (innan det är kris)
Gör ren tandborstmuggen (ja det måste man…)
Hämta ny tandkrämstub (innan den andra är helt slut)
Fyll på med topz & bomullspads (innan helt slut)
Töm diskmaskinen (när den är klar, inte ”sen”))
Gör rent i vasken (innefattar att kasta skräpet i silen och göra rent med diskmedel i hela hon)
Fråga om ni skall ta en långpromenad någon gång i helgen (även om du inte gillar promenader)
Dammsug i hallen och köket om du känner smulor/grus (även om det ju ”dammsögs nyss”)
Gör kaffe/te på morgonen & väck hen med kaffe på sängen
Säg till din kära ”Jag är så glad att jag får ha dig i mitt liv!” eller något annat som är du
Gör rent spisfläkten
Torka ur kylskåpet och grönsakslådan
Fråga vad (inte ”om”) du skall handla på vägen hem
Boka in en överraskning, ex. biobesök, konsert, restaurang, en hotellnatt två månader fram i tiden och gör det gärna då & då. Välj gärna filmer, musik som ni båda kan uppskatta!
Vid toabesök. Spola med stängt lock. Kolla efteråt så det blev helt rent efter din spolning. Om inte. Gör rent en vända till, gärna med lite ”medel”!

No ones valentine

Till sist

Lycka till nu med kärleken och glöm inte bort att uppskatta varandra i vardagen! Du vill inte börja om med en ny och livet på ”apparna” är inte annat än tidsfördriv… så sluta romantisera om det om du nu gör det i din relation!