Det är aldrig för sent att lära sig se gröna och röda flaggor – och att våga välja sig själv!

🚦Gröna flaggor, röda flaggor – och varför jag springer snabbare nu

Det finns ett visst lugn som infinner sig när man börjar välja sig själv. På riktigt. När man inte längre stannar kvar i relationer för att det finns ”så mycket potential”, utan vågar kliva av så fort det skaver på fel sätt. När man lär sig att det inte är kärlek om du hela tiden måste kompromissa bort dig själv för att få den.

Jag är snart 50. Jag har levt ett långt liv – med barn, relationer, passion, svek, och framför allt: utveckling. Jag har lärt mig att det är inte min uppgift att förändra någon annan. Däremot är det mitt ansvar att lyssna på mig själv, sätta mina gränser – och gå därifrån om de inte respekteras.


🟥 Röda flaggor är inte varningslampor – de är exit-skyltar

Vi pratar ofta om röda flaggor, men ibland tänker jag att vi ser dem som små farthinder snarare än som det de egentligen är: signaler om att något är fel. I början är det lätt att tänka:

”Det där var nog bara ett skämt.”

”Han menade nog inget illa.”

”Jag är kanske bara känslig.”

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att mina känslor inte är överdrivna – de är information. När något känns fel, så är det fel för mig. Det räcker. Jag behöver inte bevisa något för någon annan.


🟩 Gröna flaggor är inte perfektion – de är respekt, nyfikenhet och ömsesidighet

Gröna flaggor är inte alltid de där bländande romantiska gesterna vi ser på film. För mig handlar gröna flaggor om:

  • En man som lyssnar och inte skyller ifrån sig – även när det jag säger är svårt att höra.

  • Någon som respekterar mina gränser och ser mina behov – även när han inte förstår dem direkt.

  • En partner som inte blir liten av min styrka och försöker förminska mig, utan som står kvar, stabil, och trygg i sig själv.

Gröna flaggor är när det känns lätt att vara sig själv. När du slipper förklara varför du behöver egentid, varför dina aktiviteter betyder mycket eller varför dina mål är viktiga. När någon inte bara accepterar det – utan stöttar dig i det.


Du kan inte förändra en annan människa – men du kan visa vem du är

Många av oss har stannat kvar i relationer och hoppats att det ska ”bli bättre”. Att hen ska förstå, växa upp, förändras. Men förändring måste komma inifrån. Du kan visa vem du är. Du kan sätta gränser. Du kan kommunicera dina behov. Men om du hela tiden behöver förklara varför du förtjänar respekt, då är det nog dags att börja gå.

Du är inte krävande för att du  att vill bli lyssnad på. Det är inte överdrivet att sätta gränser. Det är inte känsligt att säga: det där skämtet uppskattade jag inte. Det är självrespekt.


Lär dig gå innan du blir tvungen att fly!

För mig handlar det inte längre om att uthärda eller förlåta för mycket. Det handlar om att känna igen de små signalerna i tid:

  • När jag påtalat att någons skämt inte är något jag uppskattar, som enda andra personen i rummet, men den fortsätter gång på gång.📛

  • När jag känner mig mer som ett störningsmoment istället för en prioriterad livskamrat/partner. 📛

  • När jag anpassar mig så mycket att jag knappt vågar höra mina egna tankar längre.📛

Jag vill inte ha drama. Däremot behöver jag fyra fundamentala byggstenar för att trivas och må bra i en relation. Dessa fyra byggstenar är trygghet, nyfikenhet, respekt och glädje. Jag behöver någon som vill bygga något tillsammans med mig, inte spela rollspel/maktspel där målet är att försöka förminska mig, mina värderingar, musiksmak eller min målmedvetenhet.


Våga vara tydlig – även om det skrämmer bort fel personer

Det är okej att bli kallad “krävande” när du står upp för dig själv. Det är okej att vissa tycker att du är “mycket”. Du kommer aldrig vara för mycket för rätt person. Och tro mig, du är hellre ensam än fast i en relation där du inte får ”finnas” fullt ut eller där du sakta kämpar med att bevara respekten för den du kallar din kärlekspartner.

Så våga vara ärlig från början. Våga visa var du står. Våga kommunicera tydligt – även om det skrämmer bort några.

För den det skrämmer bort är ändå inte rätt för dig, eller hur?


Sammanfattningsvis vill jag säga.

Välj dig själv. När du gör det  så öppnar du dörren för någon som också kommer välja DIG fullt ut!

Låt oss inte heller glömma att:

🔹 Du kan inte förändra någon – men du kan visa vem du är redan från början.

🔹 Röda flaggor ska du inte ignorera – de ska tackas för sin tydlighet.

🔹 Gröna flaggor handlar om respekt, kommunikation och mognad – de kanske inte är ”spännande” men tro mig. ”Spännande” är inte hållbart!

🔹 Var hellre tydlig tidigt – så slipper du gå sönder senare.

🔹 Du är inte för känslig – du är bara modig som vågar stå upp för dig själv och tydlig med vad en partner kan förvänta sig av dig och vad du förväntar dig av den.


Det är ingen svaghet att sätta gränser. Det är styrka. Det är självrespekt. Det är kärlek till dig själv. ❤️

Det är här den viktigaste relationen börjar. Den till dig själv.

Lycka till och du är inte ensam om att kämpa på i din, eller sökandet efter en, kärleksrelation.

Förlegat ledarskap leder till krismöte

Maria och Kerttu

Vi har nog tappat fokus

Det har plötsligt blivit en grej att på sociala medier fokusera på Trumpadministrationens lågvattenmärken.  Nu senast ifrågasättandet av Volodymyr Zelenskyjs klädval. Som om det faktum att han väljer militärgröna eller ”neutrala” tröjor framför kostym spelar någon som helst roll. Det vi ju att det inte gör.

Det som länge varit en del av Zelenskyjs image och hans sätt att bli folklig, används nu indirekt mot invånarna i Ukraina, för att få ett liv i fred. Det är lågt av män med så mycket makt.

Men att det uppmärksammas mer än andra enligt mig, mer viktiga, handlingar på sociala medier, det är ju nästan lika lågt. Plötsligt delar alla bilder på Trump och Zelenskyj i olika kroppspositioner som alla symboliserar någon form av maktutövande, på sina sociala medier.  Som att vi på riktigt tycker att det som pågår, smutskastning och annat, verkligen är det som betyder något.

Vi har help plötsligt massor med åsikter om kläder på arbetsplatsen och huruvida det är ”respektabelt” eller inte för en statsman att gå klädd ”casual” på arbetet.  Som om det vore den mest brännande politiska frågan just nu, vilken klädkod Zelenskyj skrev under när han tog jobbet.

Såg vi inte detta komma?

För snälla. Det här handlar ju inte om klädkoder.  Vi vet ju alla att man med kläder, sänder signaler och ”kommunicerar”. Det är inget nytt, så på ett sätt kan man ju säga att JD Vance har ”rätt”. För med kläder KAN man vinna respekt. Samtidigt som vi ju alla med lite vett vet, att det ju är oväsentligt i frågan om huruvida kriget är rättfärdigat eller ej (det är aldrig rättfärdigat med krig BTW)  vilka kläder Ukrainas president bär.

Det som nu sker att härskarteknika Zelenskyj genom att i grupp och global direktsändning dessutom, kommentera hans ”trovärdighet” pga hans yttre attribut, i form av klädsel, visar bara på ren desperation. Man inte har något annat att komma med från Trumps administration och vi låter Trump lyckas med det genom allt snack. OM det är någon som vet hur man skapar ”spridning” och debatt så är det ju han.

Zelenskyj har redan visat sin ”kostym”

President Zelenskyjs sätt att hantera attacken på däremot visar än mer på hans starka ledarskap och att han inte behöver en så dyr kostym. Det som sker nu framför våra ögon, där vi, massan, med makt och perception manipuleras att titta åt fel håll, är inte bra. För medan vi slänger ut inlägg om denna händelse och visserligen fruktansvärda beteende, så väljer svensk media att bortse från det faktum att nazisthälsningar utan att det uppmärksammas och fördöms i media sakta sakta tillåts. Silent approval kan man kalla det. DET mina vänner, tycker jag är läskigt.

Makt, kläder och kroppsspråk, vem får bryta normen?

Kläder och kroppsspråk har alltid varit en maktsymbol. Vi har internaliserat vissa idéer om hur en ”respektabel” ledare ska se ut. Kostym, slips, klackar och pennkjol, blus och välfriserat. Men makt handlar också om vem som har råd att bryta dessa normer. En miljardär, och vi vet alla vem jag i detta inlägg syftar på, kan skutta runt som ett barn på en scen i keps och tisha och ändå tas på allvar.   Just för att hans status redan är etablerad. En kvinna i politiken däremot måste fortfarande väga varje klädval på guldvåg för att inte uppfattas som för hård eller för mjuk.

När Trump går runt i sin sladdriga kostym och röda slips är det ingen som ifrågasätter hans stil. När Steve Jobs dök upp i sin svarta polotröja och sneakers blev det hans signum. Men när Zelenskyj väljer en tröja framför en kavaj blir det plötsligt ett ”problem”. Det är inte en slump. Det handlar om vem som får bryta normen utan att ifrågasättas. Av en ledare för ett land som kämpar för sin överlevnad,

Där man siktar. #Banksy
Där man siktar. #Banksy

Rädsla, flockbeteende och härskartekniker

Att Zelenskyjs kläder nu används som en attack handlar inte bara om yta. Det är en klassisk härskarteknik, när man inte kan angripa någons faktiska budskap, ifrågasätter man deras yttre attribut. Man ser det överallt i politiken. Man kallade Greta Thunberg för ”arg”, Hillary Clinton för ”stel”, Olof Palme var för ”känslosam”. Nu är det Zelenskyjs tur att ifrågasättas, inte för sin politik, utan för sin tröja.

Men det verkligt oroande är inte att vissa försöker använda den här strategin. Det oroande är att vi låter oss luras av den. Vi (och framför allt media som påverkar folkmassan) ger sändningstid åt idioters meningslösa diskussioner om någons kläder istället för att se vad som faktiskt händer runt omkring oss.

När nazisthälsningar normaliseras utan reaktioner

I veckan som gick (v. 9) så hände det igen. Under en konferens i Maryland (CPAC) gjorde Steve Bannon en gest som påminde om nazisthälsningen under sitt tal.  En gest som, för bara några år sedan, hade orsakat en internationell debatt om högerextremismens framfart. Nu gick denna gest nästan obemärkt förbi, i alla fall i svensk media. Här väljer vi att fokusera på tuppar i ”kostymer”.

Det här är farligt. Inte bara för att det visar att extremhögern blivit mer självsäker, utan för att det visar att vi andra börjar vänja oss. Normalisering sker inte genom stora chocker, utan genom små förskjutningar. Internalisering sker subtilt och med små små steg. När vi tyst går vidare, när vi fokuserar på trivialiteter istället för det verkliga hotet, då har vi redan börjat förlora.

Så vad ska vi fokusera på?

Vi måste börja se mönstren. Inte låta oss dras med i det som egentligen inte ”är viktigt”. Vi måste börja förstå hur makt fungerar, hur normer används som vapen och hur vi luras att lägga fokus på fel saker. Att Zelenskyj inte bär kostym och att det nu används som ett vapen inom politiken,  är en icke-fråga som vi faktiskt kan påverka genom att inte låta det ta över vårat flöde. Att högerextrema får allt mer utrymme, och att vi tyst låter det ske, är däremot en av vår tids viktigaste frågor.

Det krävs mod att bryta ett flockbeteende. Att inte låta sig svepas med i de narrativ som håller på att styra bort oss från det som verkligen betyder något. Att reagera när vi ser extremism normaliseras, även när det sker i små steg. Civilkurage och eftertänksamhet är viktigare nu än någonsin.

Så nästa gång någon vill prata om hur Trumpadministrationen härskarteknikar, ge dem det inte.  De kommer fortsätta göra det så länge det funkar för att den stora massan inte ens förstår vad som sker. All publicitet är ”bra” publicitet, glöm inte det. Det är bara att titta på alla de som köper sex och lyckas börja om och bli än mer omtyckte på kuppen… Vi är ett ”dumt” och ofta ”stumt” folk tyvärr.

Ställ en motfråga till dig själv: Varför är det här viktigare info att dela än att vi har nazister och oskyldiga som mördas på våra gator, i skolor och i sina hem?

Det är som med allt annat. Det som får fokus är det som kommer förstärkas i längden.

Vad säger du?