Jag gick från Dramatenterrassen med fler frågor än svar och det känns helt rätt

Vikten av att fira

Vilken fin sommaravslutning på terminen med gårdagens sommarmingel på Dramatenterrassen.

Jag vill rikta ett stort tack till Styrelseakademin i Stockholm (med Susanne Sandler i spetsen) och alla som hjälpt henne arrangerat vårens olika mingel.

Det har erbjudits flera tillfällen att ses på under terminen och jag uppskattar verkligen det arbete som läggs ner för att skapa dessa mötesplatser.

Vad är det som räknas egentligen?

Det som jag värdesätter allra mest med de här träffarna är atmosfären. Många nätverk talar om vikten av att knyta nya kontakter men det kan mer kännas som en ”klubb för inblrdes beundran”. Här upplever jag att det faktiskt sker på riktigt. Människor är genuint nyfikna, öppna och inkluderande. Det känns inte som att folk stannar kvar i samma grupper hela kvällen, utan att det finns en genuin vilja att lära känna nya personer, ta in nya perspektiv och dela med sig av sina egna erfarenheter, inte alltid ”positiva”.

Styrkan i mångfald

För mig är det en av nätverkets stora styrkor. Här möts människor med olika bakgrunder, erfarenheter och kompetenser. Yngre och mer seniora medlemmar, personer från olika branscher och olika delar av näringslivet sluts samman. Den samlade kunskapen och erfarenheten i rummet är mäkta imponerande, samtidigt är det som imponerar mest viljan att vilja fortsätta lära. Det blev så tydligt i de många samtal som uppstod under kvällen.

Att nätverka och göra skillnad

Som ny styrelseledamot i Organisationen MÄN i Stockholm (vilket jag givetvis skröt om!!!) hamnade jag bland annat i flera intressanta diskussioner om normer, manlighet och ledarskap. Jag berättade om MÄNs arbete med att utbilda företag och skolor samt leda samtal och paneldiskussioner kring dessa frågor.

Det gladde mig att intresset var stort från flera av de män jag pratade med. Frågorna jag fick handlade om allt från vilka utmaningar vi ser kopplade till manlighet i dag till hur normer påverkar arbetsplatser, ledarskap och människors välmående.

Vi kom snabbt in på frågor rörande machokultur och om varför vissa fortfarande förknippar styrka med att dölja känslor och om varför egenskaper som empati, sårbarhet och förmågan att lyssna ibland fortfarande ses som motsatsen till ett starkt ledarskap. För mig är det tvärtom. Jag tror att just dessa egenskaper blir allt viktigare i en komplex värld där ledarskap handlar minst lika mycket om relationer som om resultat.

Delat ansvar – hur var det med det egentligen

Jag är också övertygad om att förändringen inte är männens ansvar ensam. De normer och strukturer vi lever med har vuxit fram över lång tid och formats av hela samhället. Därför behöver också förändringen ske tillsammans. Vi behöver vara fler som vågar reflektera över våra egna roller, våra förväntningar på varandra, våra söner, män, vänner, kollegor och hur vi kan bidra till en kultur där människor får vara hela människor.

Kanske är det också därför frågan engagerar mig så mycket. Jag är övertygad om att framtidens ledarskap kommer att kräva mer av både mod och ödmjukhet:

mod att ta upp frågor som kan kännas obekväma och
ödmjukhet nog att inse att vi alla är en del av kulturen vi vill utveckla.

Konsten att röra sig mellan materia & immateriella ting

Det var också intressant hur samtalen helt naturligt under kvällen, rörde sig mellan till synes helt olika ämnen. Från manlighet, vikten av att gråta, normer & tillit och ledarskap till musikunderhållning (ja, kontakta mig inför nästa fest!) och produktion, till AI och framtidens arbetsliv.

Det är aldrig försent att börja

Flera reflekterade hur organisationer först nu på allvar börjar fundera över hur AI kommer att påverka verksamheten och vilka möjligheter tekniken faktiskt skapar. Efter många år av samtal om digitalisering känns det som att AI blivit den verkliga väckarklockan för många företag. Och kanske finns det fler beröringspunkter mellan dessa ämnen än man först kan tro.

För samtidigt som vi bygger allt smartare teknik behöver vi också ställa (rätt?) frågor om vilka värderingar, normer och perspektiv som följer med in i systemen. Hur normkritisk är egentligen en AI? Hur säkerställer vi att tekniken hjälper oss att utmana gamla mönster snarare än att förstärka dem?

Det var frågor som vi snuddade vid, men som jag gärna fortsätter att utforska.

Slutord

För att sammanfatta. När jag gick därifrån slog det mig att det kanske är just sådana här samtal som gör de här mötena så värdefulla. Inte att vi alltid hittar svaren, utan att vi tillsammans vågar ställa bättre frågor.

Emellertid vill jag tacka alla ”Styrelseakademiker” för den här terminen, för alla inspirerande möten, nya bekantskaper och tankeväckande samtal.

Jag ser redan fram emot fortsättningen efter sommaren och till att fortsätta några av de diskussioner som bara hann börja.

🙏🏼

juli 27, 2025januari 17, 2026

Att leda utan att tävla. Om arv, miljö och modigt ledarskap.

Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska

Det där kan man säga lite i förbifarten, men egentligen säger det något ganska stort om mig och kanske om fler än man tror. För vi lever i ett samhälle som ofta hyllar tävlingsinstinkt, spetskompetens och tydlig framgång. Den som vill vinna, tar för sig, visar framfötterna, pushar sig själv och andra. Och visst finns det kraft i det.

Det finns också kraft i något annat.

Jag har alltid vetat att jag inte drivs av att vinna över andra. Jag sporras av något annat. Min egen inre kompass, min känsla av mening och att göra något bra tillsammans. Men ibland kan det kännas som att det inte riktigt räcker. Att det liksom inte är det som värderas högst.

Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte riktigt dög.

När upplevelser från barndomen följer med in i vuxenvärlden

När jag som barn försökte själv, och det inte gick på första försöket, kunde min pappa ryta: ”Flytta på dig, du klarar inte det här.” Det blev ett eko som har följt mig. Som viskat att jag inte borde försöka, för jag kan nog ändå inte även om jag innerst inne visst ville försöka eller lära mig.

I skolan var det likadant . Jag fick aldrig testa på att sjunga solo. Jag var aldrig given chansen att kliva fram. Små saker, kanske. Men de formar en självbild. Och den bilden bär man med som vuxen, också som ledare.

Vad händer med ledarskapet då, om man inte är en tävlingsmänniska?

Jag tror inte det gör mig till en sämre ledare. Det gör mig däremot till en annan sorts ledare som drivs av något annat.

Jag har ingen direkt ”spetskompetens”.. Men jag har andra styrkor: jag läser människor. Jag känner stämningar. Jag vet när något skaver och jag har en intuition för vad som behövs när jag får utrymme och mandat att använda den.

Svenska kungafamiljen Prins Carl Philip och prinsessan Sofia Kronprinsessan Victoria och prins Daniel

Jag är nyfiken av mig och läser det som intresserar mig. Organisationspsykologi till exempel.

Just där ligger också en nyckel:

mandatet.

Om rollen, mandatet och gruppens ansvar

När man ingår i en grupp, till exempel en ledningsgrupp, är det avgörande att varje person vet vad deras roll är och att den rollen tillåts ta plats.

Om din uttalade funktion i en sådan grupp är att driva förändring, skapa opinion och utmana förlegade arbetssätt, då behöver du också få mandatet att göra det. Då finns kraften där. Då kommer du sporras och det du säger får tyngd.

Men om mandatet och uppdraget är otydligt, eller om gruppen i stort är rädd för förändring, ja, då blir det svårt att få genomslag oavsett hur mycket vilja, mod eller idéer du bär på. Ser du poängen?

Att bygga team med helhet, inte bara delar

Det här är en aspekt som ofta förbises när man sätter ihop team eller ledningsgrupper. Man väljer personer som är bra på att leda varsin respektive del men man tänker inte alltid på helheten. Hur ska vi fungera tillsammans? Vilka roller behöver vi för att komplettera varandra? Har alla det mandat som krävs för att faktiskt göra det vi säger att vi vill?

Det yttersta målet för en ledningsgrupp är ofta att driva förbättring och förändring. Då behöver man både trygghet och utmaning. Stabilitet, mod och handlingskraft!

Man behöver olikheter samt förståelse för varför de behövs. Utan detta tappar de sitt värde och sin synergi.

Att sätta någon i en roll som ”förändringsdrivare” utan att ge den personen förtroendet att driva förändring är inte bara ineffektivt, det är demotiverande. Och det riskerar att tysta precis de röster som man egentligen borde förstärka.

Mitt icke-tävlande är min största styrka

Det gör att jag inte behöver vinna. Jag behöver inte stå över andra. Jag vill stå med andra. Skapa tillsammans och framför allt, jag vill se till att jag inte behövs… Och det är också ledarskap. Ett som bygger på tillit, samspel och transparens snarare än kontroll och konkurrens.

Kanske är det just mina erfarenheter som extern konsult och av att som barn inte ha blivit sedd som gör att jag ser andra så tydligt idag och jobbar hårt för att försöka implementera hållbara lösningar istället för short cuts och workarounds?

Att tävla med andra är för mig lönlöst. Det är helt ointressant för mig vad andra gör och inte. Så länge jag ger mitt allt och gör mitt bästa i att inte låta rädslorna styra så sover jag gott om nätterna.

En fråga till dig som läser

Hur ser du på din roll i det sammanhang du verkar i? Strunta i vilken titel du har.

Vad är egentligen din funktion i gruppen du tillhör, utifrån ett helhetsperspektiv? Inte bara utifrån din arbetsbeskrivning, utan utifrån vad gruppen verkligen (handen på hjärtat nu, bara för dig själv!) behöver för att växa, förändras, utmanas och lyckas, tillsammans.

Det är ju först vi greppat denna viktiga fråga som vi kommer kunna göra skillnad, på riktigt! Och i min värld är det chefens ansvar att se till att var och en har koll på detta!

❤️

juni 6, 2025januari 31, 2026

Låt oss vakna – inte vekna

Ett Sverige i förändring kräver mod, omtanke och nya perspektiv

Idag stannar jag upp och funderar.
På Sverige, framtiden och på vilka vi är – och vilka vi vill vara.

För visst är det så – att vissa har ett försprång.
Av olika anledningar. Bakgrund, ekonomi, nätverk, tillgång till utbildning.

Men snälla – låt oss inte döma.
Låt oss inte heller glömma.

För trots allt är Sverige fortfarande möjligheternas land.
Ett land där vi kan, om vi vill – tillsammans – skapa något bättre. Men det kräver mod. Civilkurage. Och att vi vågar agera i vår vardag, när något skaver.

Att möta det nya – med öppna ögon

Vi står inför nya tider. Ett nytt Sverige växer fram – med utmaningar, men också möjligheter.
Våld, rädsla och förtryck får inte bli vardag.

Därför behöver vi tänka nytt. Våga ifrågasätta gamla strukturer.
Och ja – kanske även uppdatera våra lagar och regelverk för att möta en verklighet som förändrats.

Vad är egentligen viktigast?

När människor inte längre fruktar döden – eller respekterar andras rätt att leva –
när man tar lagen i egna händer och rättvisan tappas bort i hatets dimma –
då har vi ett fundamentalt problem.

I det läget behöver vi prata om det som faktiskt påverkar människors säkerhet och livsvillkor – innan vi fastnar i debatter om semantik och symbolik, som till exempel om det ska stå ”kvinnor som föder” eller ”personer som föder” i en lagtext.

Innerst inne vill vi alla bli älskade

Det är lätt att glömma mitt i allt brus:
Bakom ilska, rädsla och hat finns ofta ett sår, en längtan. En vilja att bli sedd, accepterad, älskad.

Vi behöver möta varandra med både fasthet och värme.
Skydda det som måste skyddas. Våga stå upp för det vi tror på.
Men också lyssna. Förstå. Försöka hitta lösningar tillsammans.

Sverige behöver oss – alla

Det är dags att vakna – inte vekna.
Att stå upp. Bygga broar. Säga ifrån när det behövs.
Och aldrig glömma att förändring börjar hos oss själva.

Vi kan fortfarande göra Sverige till ett land där fler känner hopp inför framtiden.

Men bara om vi gör det – tillsammans.

❤️

Sent skall syndaren vakna

maj 14, 2025januari 31, 2026

När Pisa får bli metafor för tillit

Att bygga tillit i en hybrid ledningsgrupp handlar om mer än bara stora workshops och konferenser. Det handlar om att skapa en kultur där medlemmarna verkligen lär känna varandra, även om budgeten inte tillåter er att mötas IRL eller om mötestiden är knapp på grund av mycket operativt arbete.

Tillit handlar inte om att alltid ha rätt utan om att våga lita på sin kompass och samtidigt veta när det är dags utmanas, luta sig inåt och ”hålla upp” tillsammans som grupp.

´´Om ni inte vågar ifrågasätta varandra öppet eller vågar stå för era åsikter riskerar ni bli som det lutande tornet i Pisa, vackert att se på, men ganska instabilt.

I detta inlägg presenterar jag mina tankar och idéer på relativt små saker som kan göra stor skillnad, även när ni i er ledningsgrupp har fullt upp med att leda och administrera.

Tydliga och öppna möten – med rätt tajming.

När ni inte har tid för långa diskussioner, se till att varje möte har en punkt för öppen dialog – även om det bara är 5–10 minuter. Ge alla en chans att säga något personligt eller dela en insikt om arbetet.
Forskning visar att många är som mest alerta på morgonen, särskilt fram till 11:00. Om ni börjar era möten då, kan ni utnyttja ert gemensamma fokus bättre. Tunga beslut och kreativa diskussioner förtjänar er bästa energi – inte matkoma runt 14:30.

Länkar med mer tips, tekniker och studier:

Utse en moderator – fatta beslut

Ni måste våga fatta beslut på det underlag ni har, utan att fastna i oändliga möten där ”alla måste få säga sitt” men inget blir sagt. Det betyder inte att ni ignorerar varandra – men ibland krävs mod att bara agera. Samtidigt måste ni visa respekt för varandras ansvarsområden. Ni bör undvika att föra dialoger som påverkar andras team, utan att först stämma av. Den ömsesidiga respekten är en grundbult i all tillit. Att ha en moderator på varje möte kan underlätta. Då kan ni avbryta lösningsorienterade diskussioner och be dem ta det som en egen aktivitet utanför sittande möte.

Virtuella arbetspass och flexibla mötesformer.

När ni är på olika orter och har pressade scheman försvinner ofta det spontana samtalet vid kaffeaparaten och lunchen.
Ett enkelt sätt att återskapa det är genom planerade virtuella pass. Det är digitala ”sitta-tillsammans-pass” där ni jobbar på era egna uppgifter men finns tillgängliga för att bolla, ställa frågor eller bara få den där kollegiala känslan. Det måste inte vara så krångligt – men det kan göra stor skillnad.

Dela små lärdomar – ofta

Avsätt tid i möten (eller skapa en Teams- kanal!) för att dela små insikter, reflektioner eller missar. Det bygger kultur, stärker lärande och sänker tröskeln för att våga vara öppen.

Håll varandra uppdaterade – det stärker tilliten både inom gruppen och utåt

När beslut tas snabbt och inte alla är med, räcker det ofta med en rad i Teams eller ett sms: ”Ville bara att du vet att vi tog det här beslutet, hör av dig om du vill veta mer.” Denna enkla gest visar respekt och stärker helheten. För det märks direkt ute i verksamheten när ni i ledningen inte är synkade. Och där rinner förtroendekapital snabbt iväg om ni inte håller ihop.

Tillit byggs inte i teorin – den byggs genom handling. Genom vad som kan verka vara små val, små gester och genom modet att visa respekt, även när det går fort. Dela gärna era bästa tips på hur ni upplever att ni bygger tillit i hybrida team eller om ni testar något ovan, vad tycker ni?

maj 5, 2025april 16, 2026

Chefen som inte vågar vara rädd är farlig (men det är vi alla, ibland)

Alla pratar om mod i ledarskap nu.

Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.

Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft

Vad händer när vi inte känner trygghet?

Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.

Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.

Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.

Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.

Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.

Att våga fråga, göra fel och erkänna det

Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.

Rädslan att släppa på egot och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.

Mod nu, varför?

Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:

auktoritet, kontroll, handlingskraft.

Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.

När vär(l)den förändras.

Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.

Brené Brown säger:

”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”

Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.

Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:

sömnen
maten
träningen
vänskapen
skrattet
stillheten

det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.

Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.

På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.

Se till att vara förberedd

För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.

Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.

Framåt.
Tillsammans.

❤️

maj 1, 2025april 16, 2026

När jobbet kostar, men inte på min bekostnad

En selfie säger mer än tusen ord, eller?

Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.

Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.

Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.

Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan

Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.

Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!

Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .

Demonstranternas slagord var:

”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”

Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?

För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!

En selfie?

Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.

Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.

Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!

Hur tar du ansvar?

Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.

Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.

För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.

Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.

Jag vägrar gå sönder av stress.

För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.

Tänk på det du också.

Ta hand om dig.

/❤️ Med värme – och lite svett i pannan

april 24, 2025januari 17, 2026

Chefer, lyssna! Hur för ni meningsfulla lönediskussioner?

1. Löneförväntanssamtalet: lyssna, kartlägg och skapa samsyn

Syfte

Att förstå medarbetarens förväntningar inför kommande lönerevision, befordran eller en ny roll. Det här samtalet påverkar grunden för lönebeslutet längre fram.

Som chef kan du tänka på att:

Visa mod genom att lyssna helhjärtat även om förväntningarna kan kännas höga eller oväntade – din medarbetares ”sanning” kanske är någon helt annan än din.
Ställa nyfikna frågor om inställning/mindset, kultur, arbetsmiljö i relation till prestation, ansvar och utveckling – tycker du att din medarbetare bidrar på rätt sätt?
Vara så transparent du kan om lönestruktur, budget och om organisationens möjligheter eller ev. nya krav – har din medarbetare utmaningar som du ser det? Våga ta upp dem som utvecklingsmöjligheter!
Ge ärlig återkoppling och det skall alltid ske med omtanke och respekt – alla vill göra bra och bli bekräftade. För att kunna utveckla våra medarbetare behöver vi vara bra på att hjälpa dem se det de inte själva ser ibland!

Det kräver mod att ta upp känsliga ämnen och att inte ducka för svåra frågor. Sen gäller det att stå kvar även när du inte har alla svar, även chefer är människor, inte maskiner!

Målet är alltså att skapa en samsyn och förståelse inför kommande beslut och visa att du tar medarbetarens perspektiv och utveckling på allvar.

Besök Uppland kultur och fritid med lennakatten tåg veckomagasinet.com

2. Löneförhandling: förbered, förklara och förankra

Syfte

Att komma fram till en faktisk lön, ofta i samband med ett jobberbjudande, en befordran eller den årliga revisionen. Här behöver du som chef skapa tydlighet, struktur och ha modet att stå för det som beslutas.

Som chef kan du då behöva tänka på att:

Våga vara tydlig med löneramar, argument och grunder för ditt beslut
Förklara sakligt och empatiskt särskilt om beslutet inte matchar medarbetarens förväntan
Stå upp för organisationens riktlinjer utan att förminska individens känslor (detta kräver empati och lite ”finess”)
Håll dialogen öppen även om ni inte är helt överens
Erbjud alternativ eller utvecklingsvägar om löneutrymmet är begränsat. Även ”möjligheter” kan motivera dina medarbetare men lova inte guld om du kommer leverera brons…

Det krävs mod och finess att stå upp för ett ”negativt beslut ”och samtidigt också leverera ett schysst motiv.

Målet är att landa i en lösning som känns rättvis, tydlig och grundad och samtidigt behålla relationen och engagemanget. En omotiverad medarbetare är verkligen något vi vill undvika.

Mod som ledarskapsverktyg i lönesamtal

Att hantera lönefrågor med mod innebär inte att ha alla svar! Det som krävs däremot är att du vågar möta medarbetaren i samtalet fullt ut. Det viktiga då blir ju att:

Vara närvarande även i det som är känsligt att prata om. Hur trivs medarbetaren och hur bidrar denne i gruppen med mindset och kompeten t.ex. Vilken utvecklingspotential har den och matchar det dennes förväntningar? Om inte, våga utveckla vad som faktiskt krävs!
Säga det som ”behöver sägas” och på ett respektfullt sätt. Ibland kan det vara så att medarbetaren kanske borde överväga att ”växa” i en annan riktning? Och den resan kan man som chef fantiskt vara med i!
Stå för ditt beslut men också vara öppen för dialog och kanske vara en ögonöppnare för din medarbetare.
Säga “jag hör dig” även när du inte levererar det mest positiva beskedet men aldrig glömma människan bakom rollen/leveransen!

Lönesamtal är sällan enkla men de är avgörande för tillit, motivation och rätt utveckling.
Som chef behöver du både struktur, empati och mod att leda samtalen med medarbetaren/personen i fokus.

Varmt lycka till nu med att skapa en schysst & utvecklande kultur på ditt företag!

❤️

april 23, 2025

Hur förbereder jag mig inför lönesamtalet?

Att prata lön kan kännas både nervöst och laddat, särskilt i tider då många företag är försiktiga med sina kostnader. Samtidigt har många av oss fått ökade levnadskostnader och ser ett behov av att lönen speglar både vår prestation och verkligheten vi lever i.

Ett samtal om löneförväntningar är mer än bara siffror. Det är en chans att visa ditt värde, diskutera din utveckling och hitta vägar framåt även om läget är utmanande.

Här är en liten, men naggande god, guide för hur du förbereder dig, steg för steg.

1. Gör din research, både om lön och bransch

Börja med att ta reda på vad som är en rimlig lönenivå för din roll. Använd källor som:

Lönestatistik från fackförbund, SCB eller sajter som Glassdoor
Kollegor eller personer i ditt nätverk
Eventuella interna lönespann eller policys

Men glöm inte kontexten. Många arbetsgivare påverkas just nu av ekonomisk osäkerhet, inflation och ökade kostnader. Det betyder inte att du inte ska lyfta din lön men det är bra att förstå hur organisationen kan tänka, så att du kan anpassa ditt budskap och säkerställa att du bidrar med rätt mindset.

2. Visa ditt värde med fokus på mindset och resultat

Fundera på vad du har åstadkommit och hur du har bidragit till verksamhetens mål. Några exempel:

Har du lett projekt, tagit mer ansvar, eller förbättrat något konkret?
Har du utvecklats kompetensmässigt eller utbildat dig?
Har du tagit över uppgifter som ligger utanför din ursprungliga roll?

Ju mer konkret du kan vara, desto bättre. Mätbara resultat, mindset och tydlig utveckling stärker ditt case, särskilt i tuffare tider.

3. Sätt ett rimligt löneanspråk med bakgrund och argument

När du vet vad marknaden säger och vad du själv bidrar med, är det dags att sätta ett löneanspråk. Ha gärna ett intervall: ett önskat läge och en lägstanivå du är villig att acceptera. Men kanske ännu viktigare, var redo att förklara varför just du landar där.

Exempel:

”Jag ser att marknadslönen för den här rollen ligger mellan X och Y. Utifrån min utveckling det senaste året och det ansvar jag tagit, ser jag X som ett rimligt nästa steg även med hänsyn till rådande ekonomiskt läge.”

4. Förbered dig mentalt och strategiskt

Det är lätt att känna sig osäker och förberedelse ger trygghet. Öva gärna på samtalet med en vän eller kollega. Fundera på hur du kan bemöta vanliga motargument, som:

”Vi har inte budget just nu”
”Det här är inte rätt tidpunkt”

I vissa fall kanske svaret blir nej, men då är det viktigt att ändå ha ett konstruktivt samtal om framtiden.

5. Tänk bredare än bara lön

Om det inte går att justera lönen just nu, vad mer kan göra skillnad för dig? I tider av ekonomisk försiktighet kan andra värden bli aktuella, som:

Möjlighet till kompetensutveckling
Tydlig plan för löneutveckling på sikt
Förändrade arbetsuppgifter
Bonusmodeller eller extra ledighet
Flexibilitet och förmåner

Visa att du är lösningsorienterad och vill hitta vägar framåt, även om löneutrymmet är begränsat just nu.

Och du!

Ditt värde försvinner inte i lågkonjunktur

Ekonomin svänger, men din vilja att utvecklas, bidra till företagets och gruppens framgång, kompetens, prestation och potential finns där oavsett.

Lönesamtalet handlar inte bara om pengar, utan om att synliggöra ditt bidrag till allt vad företaget står för (och inför!!!) och diskutera din utveckling som krävs för att bidra på bästa sätt.

Så, ladda med mod, våga stå stadigt, var påläst, realistisk och gå in i samtalet med både självförtroende och lyhördhet.

Lycka till!

❤️

april 21, 2025januari 17, 2026

Sju år utan Tim Bergling och ett allt starkare eko av hans liv

Igår var det sju år sedan Tim Bergling, känd som Avicii, gick bort.

(Bilden är lånad från MidnightDanceMusic)

Hans musik lever vidare. Det gör också det eko han lämnade efter sig. Ett eko som handlar om mer än musik, som handlar om oss alla.

För bakom varje artist, chef, småbarnsförälder, student, kollega, granne som identifierar sig som svensk, nysvensk, icke-binär, medelålders, junior eller senior, finns en människa. Och många av oss kämpar, i tystnad.

Tim var en av dem.
Hans bortgång blev en tuff väckarklocka. En tragisk påminnelse om hur lätt det är att förlora sig själv i ett samhälle som aldrig riktigt tillåter oss att stanna upp. Ett samhälle där pengar allt mer styr och ställer. Men frågan är:

Varför måste någon dö för att vi ska vakna till liv?

Jag var nära att krascha själv

För mig blev pandemin en omedveten räddning. När världen tvingades pausa, stannade även jag. Det var först då jag insåg hur högt jag gasat. Hur jag förtryckt känslor, sorger och behov för att orka, leverera och vara duktig.

Mitt gamla mantra var:
”Känn inte efter så mycket.”
Och det funkade, tills det inte gjorde det längre.

Idag lever jag efter något helt annat:
Våga vara ärlig mot dig själv och andra, men gör det med hjärtat som källa.

Kaffe te godis från Wendelins kaffe och delikatesser tjäna pengar till klassen

Vi behöver ta ansvar över vårt eget välmående

Det handlar inte om att vara egoistisk. Det handlar om självledarskap.
Att ta ansvar för sin egen ork, sin egen riktning, sitt eget liv.

Det börjar med reflektion:
Hur mår jag egentligen? Vad behöver jag just nu?
Och det fortsätter med att våga agera på svaren, även när (inte ”om”) de är obekväma.

Kroppen bär sinnet

Fysisk aktivitet, sömn, bra mat (och rätt omega 3 för att dämpa kronisk inflammation…) det är inte bara “bra att ha”. Det är fundamentalt.
När vi rör på oss, sover ordentligt och ger kroppen rätt bränsle så orkar vi tänka klarare, känna djupare och stå stadigare.
Det är inte rocket science men det är likväl livsvetenskap.

Återhämtning är inte belöning: det är bränsle

Vi måste sluta se pauser som något vi ”unnar oss” efter prestation.
Återhämtning är förutsättningen för att kunna prestera över tid och framför allt för att orka leva.
Ingen orkar alltid. Och ingen ska behöva göra det heller.

Ödmjukhet och sårbarhet: inte en svaghet utan styrka

Vi lever i ett hårt samhälle.
Snabbt, prestationsinriktat, dömande.
Men det vi egentligen längtar efter är inte perfektion utan äkthet (och kärlek).

Att våga visa oss som vi är. Säga ”jag vet inte”, ”jag behöver hjälp”, ”jag orkar inte idag”.
Det är modigt.
Vi skulle må så mycket bättre om vi dömde mindre och förlät mer, både varandra och oss själva.

Alla gör vi tokiga val ibland.
Det viktiga är inte att aldrig falla utan att omge sig med människor som stannar kvar när man gör det. Inte kanske ser så klart. För ingen är perfekt.

Och riktiga vänner och äkta kärlek vet hur man tar sig vidare. ❤️

Alla kommer inte älska mig. Och det är okej.

Så länge jag vet att jag är en schysst människa med ”bjussig” attityd utan att för den sakens skull låta mig utnyttjas, kan jag stå kvar i det som är sant.
Det är så jag vill leva mitt liv idag. Med närvaro. Med hjärtat som kompass.
Inte perfekt men i alla fall ärligt.

Det här gäller alla.

Det handlar inte bara om kändisar eller artister. Det handlar om oss alla.
Oavsett roll, yrke eller bakgrund.
Vi behöver en ny kultur (och det börjar i småbarnsåldern men med oss vuxna!!!) där självledarskap, återhämtning, reflektion, fysisk och psykisk hälsa får vara grunden.
Om vi vågar prata om det som skaver och vågar låta sårbarhet få ta plats. Om vi lyckas se varandra, bakom prestationerna, då har vi kommit långt!

Tim är borta.
Men hans liv har fått ringar på vattnet.
Hans musik är odödlig men det är hans mänsklighet som borde få oss att tänka efter.

Låt oss inte somna om.
Låt oss ta hand om oss själva,

och varandra,

medan vi fortfarande har chansen.

För Tim. För dig. För oss alla.

❤️

1989-09-08 🍼

2018-04-20 🕊️

Mår du dåligt?

Om du mår dåligt kan det vara bra att prata med någon.

Det finns flera nummer som du kan ringa till.
Där finns personer att prata med.

Bris har telefonnummer 116 111.
Hit kan barn ringa.

Jourhavande medmänniska har nummer 08 702 16 80.
Här finns personer som lyssnar.

Om det är väldigt allvarligt kan du ringa till 112.

På sajten 1177 finns många fler viktiga nummer.

Här är en länk till 1177

april 14, 2025januari 17, 2026

Tydlighet kräver mod, men lugn bara, för det är så du bygger tillit

Om varför svävande svar riskerar att skada mer än ett ärligt nej och hur vi bygger tillit genom att våga vara raka.

Du skickar en inbjudan till något. En fråga om att ses. Något ärligt och öppet som visar att du vill träffa hen.

Du får ett svar i stil med:

”Jag behöver tänka på saken.”

Detta svar är ju ett svar. Absolut.

alternativa behandlingar & kliniker utomlands behandling upprepade missfall

MEN.

De är ju ett icke-svar. Ett slags kommunikativt pausläge där du, som vågade bjuda in, plötsligt står kvar med en oskön osäkerhet och risken att man då börjar övertänka (särskilt som HSP) är stor.

-”Var jag alltså inte ens värd en förklaring till varför hen måste ”tänka på saken”? Vill hen inte? Behöver hen ordna barnvakt? Har hen inte råd? Vill hen kolla om något skojsigare kommer dyka upp? I så fall är det ju schysst att säga det, som en förklaring, om man nu faktiskt vill men är osäker på om det rent tekniskt/praktiskt, går. Och om man faktiskt inte vill är det lika bra att säga ”nej”, direkt.”

Vad vill du skicka för signaler?

Det är nämligen inte ovanligt att den som är tydlig med vad hen vill lämnas med känslan av att vara lite för mycket, lite för på eller faktiskt till och med lite… oviktig? När det egentligen är den som duckar ett rakt svar som borde ta en extra titt i spegeln.

Jag har själv varit där.

I vänskap. I dejting. I arbetsrelationer.
Och jag har märkt hur lätt det är att hamna i ett slags inväntande limbo, där man glatt ställer frågan och får… radiotystnad eller ett svepande ”kanske”. Besvikelsen är ett faktum och egot får sig en smäll på käften helt enkelt.😉

Idag gör jag annorlunda.

När jag får ett luddigt svar väljer jag att gå vidare och planera som om personen tackat nej. Inte för att straffa utan för att värna om min egen energi. Det minskar risken att jag börjar jaga, tjata, känna mig för på. Det gör mig fri och ger mig rätten att prioritera mig när någon annan väljer att inte göra det.

Men, när det handlar om någon jag bryr mig om på riktigt, då gör jag något mer. Jag försöker vara modig nog att berätta. Sätta ord på ett sådant svepande svar påverkar mig. Inte för att skuldbelägga, utan för att visa att jag vill förbättra. Att jag skulle uppskatta mer tydlighet då det faktiskt visar mer respekt.

Om personen då bryr sig om mig, om oss, finns ofta en vilja att förstå och förändra. Och då kan det hända något vackert: kommunikationen fördjupas. Tilliten växer. Vi börjar våga vara ärliga på riktigt, även när vi faktiskt inte vill, orkar eller känner att vi kan.

Men ibland sker det motsatta.

Personen backar. Eller skyller ifrån sig. Då vet jag: vi är inte på samma plats. Och det är okej, men då är det kanske inte en relation jag vill investera i längre. Jag kommer i alla fall se på den med lite andra ögon.

Jag har inte plats för människor som inte vågar ta ställning, visa respekt eller ta ansvar för hur deras kommunikation påverkar andra.

Tydlighet är inte bara planeringspraktiskt.

Det är omtanke. Det är mod.
Det är en handling av respekt.

Och jag tänker inte nöja mig med mindre.
Har du varit med om liknande? Hur påverkar luddiga svar dig och hur hanterar du dem?

PS: Det här handlar inte bara om artighet. Ofta har våra sätt att kommunicera eller undvika kommunikation, mycket djupare rötter. Många av oss bär med oss anknytningsmönster från barndomen som påverkar hur vi relaterar till andra som vuxna.

För den med otrygg eller ambivalent anknytning kan otydliga svar väcka stark osäkerhet och en känsla av att bli avvisad, även när det inte är meningen. Och den som har undvikande drag kanske tycker det känns obehagligt att ge ett tydligt nej, av rädsla att såra eller förlora sin självständighet.

Det betyder inte att vi är fast i våra mönster men det hjälper att förstå dem. Först då kan vi börja kommunicera på sätt som stärker våra relationer, istället för att omedvetet undergräva dem.

Dela gärna i kommentarsfältet – det här är ett samtal vi behöver ha mer öppet.

❤️