När Pisa får bli metafor för tillit

Tillit by Pisa

Att bygga tillit i en hybrid ledningsgrupp handlar om mer än bara stora workshops och konferenser. Det handlar om att skapa en kultur där medlemmarna verkligen lär känna varandra, även om budgeten inte tillåter er att mötas IRL eller om mötestiden är knapp på grund av mycket operativt arbete.

Tillit handlar inte om att alltid ha rätt utan om att våga lita på sin kompass och samtidigt veta när det är dags utmanas, luta sig inåt och ”hålla upp” tillsammans som grupp.

Om ni inte vågar ifrågasätta varandra öppet eller vågar stå för era åsikter riskerar ni bli som det lutande tornet i Pisa, vackert att se på, men ganska instabilt.

I detta inlägg presenterar jag mina tankar och idéer på relativt små saker som kan göra stor skillnad, även när ni i er ledningsgrupp har fullt upp med att leda och administrera.

Tydliga och öppna möten – med rätt tajming.

När ni inte har tid för långa diskussioner, se till att varje möte har en punkt för öppen dialog – även om det bara är 5–10 minuter. Ge alla en chans att säga något personligt eller dela en insikt om arbetet.
Forskning visar att många är som mest alerta på morgonen, särskilt fram till 11:00. Om ni börjar era möten då, kan ni utnyttja ert gemensamma fokus bättre. Tunga beslut och kreativa diskussioner förtjänar er bästa energi – inte matkoma runt 14:30.

Länkar med mer tips, tekniker och studier:

Utse en moderator – fatta beslut

Ni måste våga fatta beslut på det underlag ni har, utan att fastna i oändliga möten där ”alla måste få säga sitt” men inget blir sagt. Det betyder inte att ni ignorerar varandra – men ibland krävs mod att bara agera. Samtidigt måste ni visa respekt för varandras ansvarsområden.  Ni bör undvika att  föra dialoger som påverkar andras team, utan att först stämma av. Den ömsesidiga respekten är en grundbult i all tillit. Att ha en moderator på varje möte kan underlätta. Då kan ni avbryta lösningsorienterade diskussioner och be dem ta det som en egen aktivitet utanför sittande möte.

Virtuella arbetspass och flexibla mötesformer.

När ni är på olika orter och har pressade scheman försvinner ofta det spontana samtalet vid kaffeaparaten och lunchen.
Ett enkelt sätt att återskapa det är genom planerade virtuella pass. Det är digitala ”sitta-tillsammans-pass” där ni jobbar på era egna uppgifter men finns tillgängliga för att bolla, ställa frågor eller bara få den där kollegiala känslan. Det måste inte vara så krångligt – men det kan göra stor skillnad.

Dela små lärdomar – ofta

Avsätt tid i möten (eller skapa en Teams- kanal!) för att dela små insikter, reflektioner eller missar. Det bygger kultur, stärker lärande och sänker tröskeln för att våga vara öppen.

Håll varandra uppdaterade – det stärker tilliten både inom gruppen och utåt

När beslut tas snabbt och inte alla är med, räcker det ofta med en rad i Teams eller ett sms: ”Ville bara att du vet att vi tog det här beslutet, hör av dig om du vill veta mer.” Denna enkla gest visar respekt och stärker helheten. För det märks direkt ute i verksamheten när ni i ledningen inte är synkade. Och där rinner förtroendekapital snabbt iväg om ni inte håller ihop.

Tillit byggs inte i teorin – den byggs genom handling. Genom vad som kan verka vara små val, små gester och genom modet att visa respekt, även när det går fort. Dela gärna era bästa tips på hur ni upplever att ni  bygger tillit i hybrida team eller om ni testar något ovan, vad tycker ni?

Chefen som inte vågar vara rädd är farlig (men det är vi alla, ibland)

Alla pratar om mod i ledarskap nu.

Det borde vi ha gjort för länge sen. Ni som känner mig och följt mig en stund vet att jag tjatat om det.

Jag har länge hävdat att det inte är bristen på mod som får organisationer och relationer att skava, det är när vi låter rädslan styra det kan bli farligt.
Den rädslan kan gömma sig bakom exempelvis:
– Härskartekniker (både i och utanför mötesrummet)
– Mikrostyrning
– Exkludering
– Tystnad & ”Ghosting”
– ”Pekar med hela handen”- beslut maskerade som handlingskraft

Vad händer när vi inte känner trygghet?

Exemplen ovan är inte brist på kompetens. Det är brist på trygghet.

Men mod handlar inte bara om hur vi leder på jobbet.
Det handlar också om hur vi vågar vara mänskliga, i relation till varandra.

Det krävs nämligen mod för att älska.
Att stanna kvar men även att lämna.
Att misslyckas i en relation och ändå stå kvar som medmänniska, förälder, med full kärlek.

Alla som separerat och har barn vet hur den rädslan känns. Rädslan att göra fel. Att skada något man älskar mest och att det man beslutar i en stund ska påverka någon annans liv för alltid.

Vi pratar inte alltid om det, men vi bär på det.
Och det är samma mekanismer som i det profesionella ledarskapet.
Rädslan att vara otillräcklig. Att inte passa in och att göra fel.

Att våga fråga, göra fel och erkänna det

Men det är också här modet bor. Att ställa frågor för att förstå något eller väcka tankar är modigt. Likformighet driver inte förändring!
Mod är också att stå kvar i ett beslut när man tvekar då det kanske känns tufft att leverera.
Modet ligger även i att kunna säga ”förlåt” till sitt barn, till sin partner, till sina medarbetare/kollegor när man kanske inte agerade riktigt så schysst som man önskat eller inte varit tillräckligt lyhörd.

Rädslan att släppa på egot  och sin stolthet, prestige eller roll, det kräver mod.

Mod nu, varför?

Vi har haft kriser förr. På 70- och 80-talet var idealet något helt annat:

auktoritet, kontroll, handlingskraft.

Vi pratade inte om mod då för att vi pratade inte om rädslor. Ledarskapet har utvecklats och anpassats efter vad som krävs just nu, i nutid. Ledarskap är dynamiskt och det måste det få vara.

När vär(l)den förändras.

Pandemin, klimatkrisen, krig, ekonomisk oro, allt detta har visat oss att det inte längre är hållbart att låtsas vara oberörda.
Vi behöver ett nytt mod. Ett som rymmer sårbarheten.

Brené Brown säger:

”You can choose courage, or you can choose comfort. But you can’t choose both.”

Mod är inte enkelt. Mod är inte frånvaron av rädsla.
Det är viljan att inte låta rädslan styra.
Varken på jobbet, i kärlek eller i livet med våra barn.

Och kanske är det så här vi ska tänka på mod:
Som rötterna på ett träd.
Djupt ner i jorden, osynliga för ögat, men avgörande för allt som syns ovanför.
Det vi gör för oss själva i vardagen är av stor betydelse, till exempel:

  • sömnen
  • maten
  • träningen
  • vänskapen
  • skrattet
  • stillheten

det är vatten till våra själsliga och mentala rötter.
Om vi vattnar våra rötter, då står vi pall när stormen kommer.

Jag vattnade mina rötter i helgen med min vän hos min mor i Vadstena. Promenader, blommor, lite egen shopping på Penseln och Järnet och presentköp hos Kopp & Kanna för att avrunda med gofika på Bageri Hamilton (har även öppet på Söndagar!!), vatten och frisk vind, skratt och gamla minnen gjorde gott för min själ.

Magnolia i Vadstena.
Magnolia i Vadstena. Foto: Sara Berg.
På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.
På förstukvisten in till Birgittasystrarnas Gästhem i Vadstena med Sara Berg. Foto: Rodhe Köllerström.

Se till att vara förberedd

För det kommer att blåsa.
I livet, kärleken och ledarskapet.

Men vi faller inte när vi står rotade i vårt egna nervsystem. I alla fall inte så hårt.
Vi böjer oss. Lär oss. Och vi reser oss igen och fortsätter gå.

Framåt.
Tillsammans.

❤️

När jobbet kostar, men inte på min bekostnad

En selfie säger mer än tusen ord, eller?

Ja, kanske gör den det. Här är i alla fall min – svettig, ärlig och mitt i livet.

Tacksam för de här extra röda dagarna. De behövs verkligen just nu.

Som ni vet är vi mitt i en riktig berg-och-dalbana på mitt företag. Vi genomför en enorm förändringsresa. Det kostar – i kraft, i fokus och i tid. Alla påverkas.

Det är inte lätt att sjösätta en komplicerad plan

Det är inte bara nya (eller nygamla) visioner, förändrade regelverk och omstruktureringar – ofta med nedskärningar – som ska sjösättas. Samtidigt ska kunderna vara fortsatt nöjda (helst mer nöjda än någonsin), medarbetarna känna sig trygga och motiverade (gärna få högre lön), och aktieägarna… ja, de vill ha sin utdelning. Det är mycket att hålla ihop.

Ett enda stort pussel.
Som kostar. För ingenting är ju gratis, glöm inte det!

Den 1 maj 1886 inledde tusentals människor i Chicago demonstrationer för en åtta timmars arbetsdag .

Demonstranternas slagord var:

”ÅTTA TIMMAR FÖR ARBETE, ÅTTA TIMMAR FÖR VILA, ÅTTA TIMMAR FÖR VAD VI VILL.”

Ser du möjligheten och om ”ja” är min nästa fråga till dig, tar du den?

För tur är väl att det finns friskvårdsbidrag så att man har råd med gymkort, spinning, dans och lite endorfiner i veckan. Det hjälper dig på traven att leva ett friskare och kanske i längden, lyckligare liv!

En selfie?

Den här selfien bjuder jag på i dag – 1:a maj, arbetarrörelsens dag. För i min värld handlar den här dagen om ansvar. Det egna ansvaret. Och idag tränade jag på min lediga dag fast jag var trött. För ibland måste vi gå emot vad vi vill eftersom vi också vet vad som är bra i längden.

Många talar om deras rättigheter, och det är ju bra. Men med all respekt.

Jag ser så många som inte tar sitt egna ansvar men gärna snackar på om deras rättigheter. Själva drar de knappt ett strå till stacken och det är inte så en demokrati dras, i alla fall inte om du frågar mig. Och det provocerar mig. Det gäller alla. Unga, medelålders, gamla, föräldrar, kvinnor och män, arbetstagare och givare, vänner & ovänner… alla är vi bra på att se vad alla andra inte gör eller borde göra. Men jag (du) då? Glöm inte att när du pekar på någon pekar tre fingrar på dig själv!!!

Hur tar du ansvar?

Jag tar ansvar för mitt (och mina barns) välmående: jag tränar, sjunger, skriver, äter hyfsat, går i terapi när det behövs, jag avstår alkohol och tobak (man lite tjack tar jag allt! SKOJA, nu är jag ute på hal is…!!) älskar de som vill älskas – och som älskar mig – och försöker hela tiden utvecklas. Jag går kurser inom psykologi och socialt samspel – för att det fascinerar mig. För att det ger mig energi. Jag försöker vara en bra förebild för barnen och de i min närhet. Jag lyckas inte alltid såklart, men då är jag inte rädd för att lära mig av det.

Men också: jag har blivit bättre på att sätta och säga stopp.

För hur mycket jag än vill och orkar, så tar det ju aldrig riktigt slut. På jobbet alltså.
Arbetsuppgifterna. Förväntningarna. Kraven.

Och någonstans kostar det– men inte på min bekostnad.

Jag vägrar gå sönder av stress.

För den som går in i väggen vet: man kommer aldrig riktigt tillbaka. Och jag har för mycket kvar att ge.

Tänk på det du också.

Ta hand om dig.

/❤️ Med värme – och lite svett i pannan