Idag, på Internationella kvinnodagen, vill jag ta ett ögonblick för att hylla de kvinnor som omger mig – de som lyfter, inspirerar och stöttar mig att bli en bättre version av mig själv. Jag ser er. Jag ser ert slit, er kärlek och ert engagemang. Jag ser hur ni balanserar familj, arbete, vänskap och egna drömmar, ofta med en känsla av att aldrig riktigt räcka till. Men låt mig säga det högt och tydligt: Vi räcker till.
I en värld där det dolda förtrycket ofta går obemärkt förbi, där normer och osynliga krav skapar en ständig känsla av otillräcklighet, vill jag lyfta er.
Kvinnor bär ett osynligt ansvar, ett tyst krav på att alltid finnas där, att aldrig svika, att alltid ge mer. Dåligt samvete smyger sig på om vi tar oss egentid, om vi prioriterar oss själva, om vi sätter gränser. Men sanningen är att vi gör mer än tillräckligt. Vi är mer än tillräckliga.
Jag ser er mina väninnor, mina ”systrar”, mina kvinnliga kollegor och släktingar – så innerligt starka, kloka, kärleksfulla, ambitiösa och outtröttliga. Jag ser hur ni kämpar, hur ni aldrig ger upp, eller jo, ibland gör ni det, och det är OK! För ni är inte robotar! Jag ser hur ni varje dag skapar en bättre värld för er familj och för andra. Jag ser er, och jag vill att ni också ser er själva.
Så idag, och alla andra dagar, vill jag säga: Tack. Tack för att ni står vid min sida. Tack för att ni delar era historier, era sårbarheter och era segrar. Tack för att ni påminner mig om att tänka på mig själv och att bromsa in ibland, tack för att ni lyssnar på min musik om kärlek, läser mina inlägg om ledarskap och mod. Tillsammans kan vi hjälpa varandra. Vi inte bara existerar – vi förändrar, vi påverkar och vi är tillräckliga, precis som vi är.
Låt oss lyfta varandra, stötta varandra och påminna varandra om att vi inte behöver bära allt själva. Och framför allt – låt oss aldrig glömma att vi räcker till.
PS: Om vi fick leda världen hade den sett annorlunda ut… det vet vi. Låt oss då börja leda oss själva först, det tar tid att regera världen!
Politiker och ledare, som borde vara förebilder, agerar impulsivt. De byter åsikt över en natt och prioriterar maktspel framför långsiktig stabilitet. Egot blir allt större och farligare.
Relationer tar slut lika snabbt som de började. Detta eftersom många jagar nästa kick och uppmärksamhet snarare än att bygga något hållbart. Den som sår och vattnar för ju skörda, men vi orkar inte ens vattna… Vi är dessutom fast i apparnas klor och uppskattar bra filter och ”likes” mer än normalt hederligt umgänge.
De flesta av oss är rädda att bli avvisade. Detta hanterar vi på olika sätt. En del av oss går innan vi ens kommit fram, andra utövar härskartekniker för att framhäva sitt ego som drivs av rädsla och en tredje kanske faktiskt vågar uttrycka sin oro. Men dessa är inte majoritet.
Snabba lösningar, ytliga beslut och fega val har blivit norm, men till vilket pris?
Sanningen är ju att tillit kräver mod och mod är en bristfällig vara i dagens samhälle. Vi har låtit kapten Rädsla ta över rodret.
Så vad krävs då?
Mod är att vara ärlig.
Att våga säga sanningen även när den är obekväm istället för att linda in, smyga undan eller spela dubbelspel – det är attraktivt.
Mod är att vara konsekvent.
Att stå för det du sagt och gjort även när det blåser. Ingen litar på den som ständigt vänder kappan efter vinden. Konsekventa personer blir förutsägbara och det inger en känsla av trygghet.
Mod är att vara sårbar.
Våga stå upp för det du känner och vill. Om du tänker efter så är det ju det enda vettiga. Vad är motpolen till sårbarhet och vem låter du dirigera ditt liv egentligen?
Mod är att ta ansvar. Erkänn när du gör fel istället för att skylla ifrån dig eller fega ur. Gör om och gör rätt, det är mänskligt att göra fel.
Mod att reflektera. Även solen har fläckar så det är OK att komma på att man gjorde fel. Så länge du hade goda intentioner då så kan du ju sova gott!
Mod är att välja rätt och inte bara göra det som är ”lätt”.
Som att stå upp för något du tror på eller någon du älskar, även om omgivningen skruvar på sig. Att stå pall när det blåser helt enkelt, för vad är viktigare än du och din(a) allra närmsta? De som fnyser eller himlar med ögonen har nog en del att bearbeta själva, så brukar det ofta vara.
Agenda 2030
handlar om att skapa en hållbar värld, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Men hur ska vi klara det om vi inte ens kan skapa hållbara relationer med varandra? Politik, företagande, utveckling och underhåll, allt kräver kommunikation av något slag för att kunna överleva.
Tillit är grunden för all hållbarhet.
Och tillit kräver mod att reflektera, ta ansvar, ”mind your own business”, vara schysst och rak och mod att våga ”stå pal” när det stormar.
Skippa spelet. Släpp fegheten. Börja vattna där du står och leta inte fel. Leta istället efter de där guldkornen i din vardag. De där fina gesterna. Och våga ge av dig själv och din tid. Tid är dyrbart och den finaste gåvan man kan få av något!
Våga vara en person som går att lita på. För vad är alternativet?
Det har plötsligt blivit en grej att på sociala medier fokusera på Trumpadministrationens lågvattenmärken. Nu senast ifrågasättandet av Volodymyr Zelenskyjs klädval. Som om det faktum att han väljer militärgröna eller ”neutrala” tröjor framför kostym spelar någon som helst roll. Det vi ju att det inte gör.
Det som länge varit en del av Zelenskyjs image och hans sätt att bli folklig, används nu indirekt mot invånarna i Ukraina, för att få ett liv i fred. Det är lågt av män med så mycket makt.
Men att det uppmärksammas mer än andra enligt mig, mer viktiga, handlingar på sociala medier, det är ju nästan lika lågt. Plötsligt delar alla bilder på Trump och Zelenskyj i olika kroppspositioner som alla symboliserar någon form av maktutövande, på sina sociala medier. Som att vi på riktigt tycker att det som pågår, smutskastning och annat, verkligen är det som betyder något.
Vi har help plötsligt massor med åsikter om kläder på arbetsplatsen och huruvida det är ”respektabelt” eller inte för en statsman att gå klädd ”casual” på arbetet. Som om det vore den mest brännande politiska frågan just nu, vilken klädkod Zelenskyj skrev under när han tog jobbet.
Såg vi inte detta komma?
För snälla. Det här handlar ju inte om klädkoder. Vi vet ju alla att man med kläder, sänder signaler och ”kommunicerar”. Det är inget nytt, så på ett sätt kan man ju säga att JD Vance har ”rätt”. För med kläder KAN man vinna respekt. Samtidigt som vi ju alla med lite vett vet, att det ju är oväsentligt i frågan om huruvida kriget är rättfärdigat eller ej (det är aldrig rättfärdigat med krig BTW) vilka kläder Ukrainas president bär.
Det som nu sker att härskarteknika Zelenskyj genom att i grupp och global direktsändning dessutom, kommentera hans ”trovärdighet” pga hans yttre attribut, i form av klädsel, visar bara på ren desperation. Man inte har något annat att komma med från Trumps administration och vi låter Trump lyckas med det genom allt snack. OM det är någon som vet hur man skapar ”spridning” och debatt så är det ju han.
Zelenskyj har redan visat sin ”kostym”
President Zelenskyjs sätt att hantera attacken på däremot visar än mer på hans starka ledarskap och att han inte behöver en så dyr kostym. Det som sker nu framför våra ögon, där vi, massan, med makt och perception manipuleras att titta åt fel håll, är inte bra. För medan vi slänger ut inlägg om denna händelse och visserligen fruktansvärda beteende, så väljer svensk media att bortse från det faktum att nazisthälsningar utan att det uppmärksammas och fördöms i media sakta sakta tillåts. Silent approval kan man kalla det. DET mina vänner, tycker jag är läskigt.
Makt, kläder och kroppsspråk, vem får bryta normen?
Kläder och kroppsspråk har alltid varit en maktsymbol. Vi har internaliserat vissa idéer om hur en ”respektabel” ledare ska se ut. Kostym, slips, klackar och pennkjol, blus och välfriserat. Men makt handlar också om vem som har råd att bryta dessa normer. En miljardär, och vi vet alla vem jag i detta inlägg syftar på, kan skutta runt som ett barn på en scen i keps och tisha och ändå tas på allvar. Just för att hans status redan är etablerad. En kvinna i politiken däremot måste fortfarande väga varje klädval på guldvåg för att inte uppfattas som för hård eller för mjuk.
När Trump går runt i sin sladdriga kostym och röda slips är det ingen som ifrågasätter hans stil. När Steve Jobs dök upp i sin svarta polotröja och sneakers blev det hans signum. Men när Zelenskyj väljer en tröja framför en kavaj blir det plötsligt ett ”problem”. Det är inte en slump. Det handlar om vem som får bryta normen utan att ifrågasättas. Av en ledare för ett land som kämpar för sin överlevnad,
Där man siktar. #Banksy
Rädsla, flockbeteende och härskartekniker
Att Zelenskyjs kläder nu används som en attack handlar inte bara om yta. Det är en klassisk härskarteknik, när man inte kan angripa någons faktiska budskap, ifrågasätter man deras yttre attribut. Man ser det överallt i politiken. Man kallade Greta Thunberg för ”arg”, Hillary Clinton för ”stel”, Olof Palme var för ”känslosam”. Nu är det Zelenskyjs tur att ifrågasättas, inte för sin politik, utan för sin tröja.
Men det verkligt oroande är inte att vissa försöker använda den här strategin. Det oroande är att vi låter oss luras av den. Vi (och framför allt media som påverkar folkmassan) ger sändningstid åt idioters meningslösa diskussioner om någons kläder istället för att se vad som faktiskt händer runt omkring oss.
När nazisthälsningar normaliseras utan reaktioner
I veckan som gick (v. 9) så hände det igen. Under en konferens i Maryland (CPAC) gjorde Steve Bannon en gest som påminde om nazisthälsningen under sitt tal. En gest som, för bara några år sedan, hade orsakat en internationell debatt om högerextremismens framfart. Nu gick denna gest nästan obemärkt förbi, i alla fall i svensk media. Här väljer vi att fokusera på tuppar i ”kostymer”.
Det här är farligt. Inte bara för att det visar att extremhögern blivit mer självsäker, utan för att det visar att vi andra börjar vänja oss. Normalisering sker inte genom stora chocker, utan genom små förskjutningar. Internalisering sker subtilt och med små små steg. När vi tyst går vidare, när vi fokuserar på trivialiteter istället för det verkliga hotet, då har vi redan börjat förlora.
Så vad ska vi fokusera på?
Vi måste börja se mönstren. Inte låta oss dras med i det som egentligen inte ”är viktigt”. Vi måste börja förstå hur makt fungerar, hur normer används som vapen och hur vi luras att lägga fokus på fel saker. Att Zelenskyj inte bär kostym och att det nu används som ett vapen inom politiken, är en icke-fråga som vi faktiskt kan påverka genom att inte låta det ta över vårat flöde. Att högerextrema får allt mer utrymme, och att vi tyst låter det ske, är däremot en av vår tids viktigaste frågor.
Det krävs mod att bryta ett flockbeteende. Att inte låta sig svepas med i de narrativ som håller på att styra bort oss från det som verkligen betyder något. Att reagera när vi ser extremism normaliseras, även när det sker i små steg. Civilkurage och eftertänksamhet är viktigare nu än någonsin.
Så nästa gång någon vill prata om hur Trumpadministrationen härskarteknikar, ge dem det inte. De kommer fortsätta göra det så länge det funkar för att den stora massan inte ens förstår vad som sker. All publicitet är ”bra” publicitet, glöm inte det. Det är bara att titta på alla de som köper sex och lyckas börja om och bli än mer omtyckte på kuppen… Vi är ett ”dumt” och ofta ”stumt” folk tyvärr.
Ställ en motfråga till dig själv: Varför är det här viktigare info att dela än att vi har nazister och oskyldiga som mördas på våra gator, i skolor och i sina hem?
Det är som med allt annat. Det som får fokus är det som kommer förstärkas i längden.
